Man läser ofta om hur den nya arbetsmarknaden blivit hårdare, inhumanare och ytlig. Det är inget jag direkt funderat på eller upplevt förrän - nu.

Nu då jag fått svälja min stolthet och insett att jag inte endast kan söka offentliga utredarjobb utan måste ta det jag får. Jobb där jag tar bort mina erfarenheter från mitt CV för att inte betraktas som överkvalificerad.

Ett nytt fenomen har ertappats på dessa jobb, inte längre verkar det vara erfarenheterna som avgör ens utkomma utan utseende och försäljningsförmåga verkar vara allt mer av betydelse. Förmågan att sälja sig själv.

Se det som om du ska köpa en dator, stod i Metro i veckan, du vill ju veta vad datorn innehåller, dess positiva styrkor innan du köper den. Vad den nya arbetsmarknaden glömt är att vi inte är en dator, vi är inget ting som ska säljas och köpas för pengar.

Denna vecka har jag sökt minst fem jobb där ett krav är att skicka ett foto! Varför då? Är ens skal verkligen viktigare än ens bagage? Diverse rekryteringsföretag kräver dessutom att jag laddar upp ett webb-CV. Lugnt tänkte jag, mitt CV är ju uppladdat på webben, dock var det inte så det var tänkt. Istället ska den arbetssökande förnedras ännu mer (som om det inte är nog att inte ha jobb) så att hon tvingas spela in en film om sig själv, en film där hon ska sälja in sig själv. Jag har en bra hårddisk, 4 RAM och fin design, massa MB eller hur var det nu, var vi arbetssökande inte som en dator?

 

Maria Bergqvist

2 juli 2011 14:10

Att du nästintill ser den nya arbetsmarkanden som en chock är lite märkligt faktist. Man ska ta det jobb man får och acceptera jobb utan shyssta villkor. Det fackliga löftet börja sakta suddas ut då människors desperation efter jobb gör dem till hungriga vargar som tar jobb till omänskliga löner och hemska villkor. Arbetsförmedlingen som ska vara på arbetarnas sida rear ut jobb på arbetsplatser utan kollektivavtal och beter sig lika jävligt som de mest hemska arbetsgivarna.

Anette

5 juli 2011 21:51

Ja de verkar som om allt som våra förfäder stred och arbetade för har suddats ut till att mer och mer likna ett privatiserat samhälle där alla individer har ett pris. Kämpa på Maria!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller...

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...