Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött sitt bäst före datum kanske någon gång förra året kunde inte tänkas bidra till att den kommande timmen skulle bjuda på något storartat.

Mest just då, med en seg colaflaska i munnen, stormade en man in med stentvättade jeans, svart täckjacka och bakåtkammat cendréfärgat hår. Vi strandade resenärer uppmanades om att genast lämna stationen, ut i regnet skulle vi så att vi inte sprängdes, stationen var nämligen bomhotad.

Förvirrande resenärer, redan upprörda över diverse förseningar tittade oförstående på varandra.

Vem var mannen som upplyste oss om detta, var han allvarlig, kanske rent av full eller påverkad eller var han en civil polis? Hur som helst var det bara att lyda.

Ledda av en trupp från räddningstjänst gick vi på ett led till närmsta pizzeria.

Tripp trapp tripp trapp.

Den lokala pizzerian hade nog aldrig sålt så mycket pizzor. Med det bums parade vi resenärer ihop oss med varandra. De tre tjejerna i något sånär likande ålder delade ett bord, däribland jag. Vi diskuterade hejvilt om vad oddsen var att vi skulle bli strandsatta här, mitt i Alvesta då två av oss varit på arbetsintervju och en på ett hembesök. Männen vid bordet bredvid hade redan huggit in på varsin pizza och starköl. De försökte resonera sig fram till vad som hänt. En skallig man med ring i örat tog ledarrollen, frågade räddningspersonal, försökte hitta alternativa resesätt och berättade roliga historier. En annan satt tyst och iakttog. Alla fick vi en roll i en gemenskap vi tvingats in i.

En kvinna med hatt, kappa och högklackat vägrade dock att gruppera sig. Hon stod som förstenad vid utgången av pizzerian för vara den första som tog del av informationen. Efter ett tag kom en räddningsman in i värmen med sina neongula kläder och upplyste med lugn ton att hela stationen måste genomsökas och att några polisbombhundar således inte fanns. Det kommer alltså att ta tid. Kvinnan stoppade honom och undrade när hennes tåg skulle gå till Stockholm, som om han skulle vara utsänd från SJ.

Efter en timme eller mer var vi välkomna tillbaks till stationen. Det fanns ingen bomb, inte heller denna gång (för samma sak hade hänt tre veckor tidigare). Dock fanns det nu två tjejer som fann en ny vänskap. Tänk att en påhittad bomb kunde skapa sådan fin kärlek mellan människor.

Kanske var det telefonkioskmannens motiv.

Att föra människor nära varandra nu inför julen.

Det kostade nog en del.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller...

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...

Nu ska jag göra en sådan sak som alla varnar om. Det här nya samhället du vet. Där man avslöjar alldeles för mycket om både sig själv och sin omgivning i sociala medier. Jag ska nämligen blogga om jobbet och om inte det var illa nog sitter jag på...