Direktlänk till inlägg 22 september 2011
Nu ska jag göra en sådan sak som alla varnar om. Det här nya samhället du vet.
Där man avslöjar alldeles för mycket om både sig själv och sin omgivning i sociala medier.
Jag ska nämligen blogga om jobbet och om inte det var illa nog sitter jag på jobbet.
Halsen är torr, orden flyter på, jag vet inte längre vad jag säger.
- Välkommen till ...... du pratar med Anette
- Vad har du för kundnummer?
- Vilken adress?
- Hur vill du ha bekräftelsen?
Multiplicera detta med 150 och så ser min händelserika dag ut. Runt omkring mig sitter utsatta ungdomar med timpenning. Själv är jag hitskickad av ett rekryteringsföretag för några dagars arbete. Jag överlever, men gör de andra det?
Nu ringer det, vänta...
En klunk vatten, en läkerol, en titt på klockan och sedan ringer det.
Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...
När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...
När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...
Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla. Att sälja sin läge...