Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller bara det faktum att året börjar komma till sitt slut.

Att summera sitt år är ibland lika kul som att tvätta sina kläder för att upptäcka att man glömt hälla i tvättmedel.

Men jag gör ett försök.

Året började med 40 graders värme, så varmt att Stella McCartney- klänningen fick lämnas tillbaka då den kunde producera alldeles för mycket fula svettfläckar. Landet var Australien, staden Bendigo och det var högsommar. I ett nyköpt hus i gammal anda skulle allt slitas ut, byggas om och slutligen lackeras. Detta innebar, ett si sådär dugligt rum, obefintligt kök, mögel, en campinggasbrännare på heltäckningsmattan som enda redskap och damm, detta konstanta damm!

 Att leva i en arbetsplats var en mardröm. Men en mardröm vi tog oss igenom, ty även i Bendigo fanns vin och bio. Arbetssökande och förtvivlad skrapade jag mögel tillsammans med pojkvännen som var oerhört mer engagerad av detta hus en mig. Att leva i ett hus där man såg gräsmattan genom slumpmässiga ställen på golvet fick mig att känna mig innerligt svensk och petig. Med en inkomst på 4000 kr i månaden staplade jag mig fram genom Bendigo, ty jag hade råd med förnödenheter - kaffe och dagbok. Ett helgjobb i designerbutiken blev min räddning från huset, från mögel, färg och spackel, en flykt bort till skrädderi, mode och dekadens.

Oerhörda kontraster.

Att vara immigrant i ett land var själsbrytande. Inte bara genom den icke existerande arbetsmarknaden utan även genom den icke existerande debatten om politik, feminism, medvetenhet eller insikt. Jag kände mig utanför, konstig och om man nu kan säga det, för medveten. Med det vände, underbara människor dök upp i mitt liv, ett heltidsjobb i Melbourne och en mental tillförlit. En sådan tillförlit att vi istället bestämde oss för att flytta till Malmö. Ett beslut vi tog på McCafe’ en sen tisdagskväll efter en poänglista som slutade på 22 poäng för vardera staden.

Malmö-Melbourne = dött lopp.

Åter i Malmö är det inte jag som är immigrant utan Leigh. I kampen med jobb, arbetslöshet, migrationsverk, hyresnämnd och SFI har vi hittat vår plats. Ett händelserikt år kan förhoppningsvis endast skapa lugn nästa. Att vara från två länder där en alltid känner sig mer missanpassad kommer att vara en utmaning. Huruvida det i framtiden blir Sverige eller landet med en sten i mitten lämnar jag osagt. Men att alltid ha ett resemål att kalla sitt andra hem är ganska skönt att tänka på en sådan här morgon när kontoret är tomt och vårfåglarna kvittrar i väntan på nästa år.

2012- bring it on!

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött sitt bäst före datum kanske någon gång förra året kunde inte tänkas bidra till att den kommande timmen skulle bjuda på något storartat.

Mest just då, med en seg colaflaska i munnen, stormade en man in med stentvättade jeans, svart täckjacka och bakåtkammat cendréfärgat hår. Vi strandade resenärer uppmanades om att genast lämna stationen, ut i regnet skulle vi så att vi inte sprängdes, stationen var nämligen bomhotad.

Förvirrande resenärer, redan upprörda över diverse förseningar tittade oförstående på varandra.

Vem var mannen som upplyste oss om detta, var han allvarlig, kanske rent av full eller påverkad eller var han en civil polis? Hur som helst var det bara att lyda.

Ledda av en trupp från räddningstjänst gick vi på ett led till närmsta pizzeria.

Tripp trapp tripp trapp.

Den lokala pizzerian hade nog aldrig sålt så mycket pizzor. Med det bums parade vi resenärer ihop oss med varandra. De tre tjejerna i något sånär likande ålder delade ett bord, däribland jag. Vi diskuterade hejvilt om vad oddsen var att vi skulle bli strandsatta här, mitt i Alvesta då två av oss varit på arbetsintervju och en på ett hembesök. Männen vid bordet bredvid hade redan huggit in på varsin pizza och starköl. De försökte resonera sig fram till vad som hänt. En skallig man med ring i örat tog ledarrollen, frågade räddningspersonal, försökte hitta alternativa resesätt och berättade roliga historier. En annan satt tyst och iakttog. Alla fick vi en roll i en gemenskap vi tvingats in i.

En kvinna med hatt, kappa och högklackat vägrade dock att gruppera sig. Hon stod som förstenad vid utgången av pizzerian för vara den första som tog del av informationen. Efter ett tag kom en räddningsman in i värmen med sina neongula kläder och upplyste med lugn ton att hela stationen måste genomsökas och att några polisbombhundar således inte fanns. Det kommer alltså att ta tid. Kvinnan stoppade honom och undrade när hennes tåg skulle gå till Stockholm, som om han skulle vara utsänd från SJ.

Efter en timme eller mer var vi välkomna tillbaks till stationen. Det fanns ingen bomb, inte heller denna gång (för samma sak hade hänt tre veckor tidigare). Dock fanns det nu två tjejer som fann en ny vänskap. Tänk att en påhittad bomb kunde skapa sådan fin kärlek mellan människor.

Kanske var det telefonkioskmannens motiv.

Att föra människor nära varandra nu inför julen.

Det kostade nog en del.  

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut.

När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de tunna trollvantarna och när rumpan nästan fastnar på¨ sadeln från isbildningen över natten.

Det är då, då man har ett val.

1. Tolka de fina sträcken på himlen som ett artistiskt fenomen, beundra deras mönster som faktiskt är skapat genom oerhörd uppfinnerikedom, klistra fast rumpan i sadeln, röra på fingertopparna så de inte får kallbrand och gilla ljuset som sipprar genom folkhemsidén. Rota ser ner i kontorsstolen och befinna sig i nuet.
2. Tolka avgassträcken på himlen som enbart ett faktum att folk är på väg härifrån, på väg till södra breddgrader ovetandes om den globala uppvärmningen istället för att sitta fast på en sadel, en kontorsstol eller i ett folkhemsbygge.

Hursomhelst är det i just detta ögonblick som det ödesdigra tankesättet rotar sig fast.

Lämna eller stanna kvar.

Ta det säkra steget genom att flytta igen, söka något annat än ljusblå gardiner klippta i perfekt längd till fönsterbläcket eller bevaka det svåra och skräckinjagande, att faktiskt stanna kvar.

Jag sätter mig i kontorsstolen som ser ut som alla de andra, beundrar sträcken på himlen en stund, andas in folkhemsidyllen och gör som så många andra.

Jag tar det osäkra och stannar kvar, ett tag till i alla fall.  

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen.

Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort.

Bort från sin dagliga morgoncykeltur på en stressinjagande nobelväg där bilar vill meja ner en i avgrunden för att komma i tid till jobbet (att döda en cyklist på vägen till mötet gör väl inget, så vidare jag inte är sen till briefingen).

Bort från dimman som ligger tät som ett cirkustrapetsnät över hela Malmö, ja kanske över hela landet.

Bort från de grå industrihusen som ser ännu mer intetsägande ut i denna misär.

Eller så stannar man här, stannar i misären, tar eländet i hornen och vänder det miserabla till mys.

För när det är miserablet kan man gå upp tidigare än vanligt, göra en äggmacka på knäckebröd när alla andra sover, polera lattemaskinen och skumma lättmjölken till en härlig smet, läsa gårdagens Metro plockad från gymmet, sätta på de rosa hörlurarna med nostalgisk musik och vara glad över att lampan i trapphuset faktiskt fungerar (som det inte gör i hyreshuset bredvid).

Det är då, på cykeln på väg till det gigantiska höghuset (jobbet) dessa små detaljer blir nödvändiga för ens överlevnad.

Hädanefter heter miserabelt väder som idag, Mr Ripple. Han är enklare att tackla.

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.

Att sälja sin lägenhet kan till första anblick tyckas vara en smärtfri företeelse. An anlitar en mäklare som sköter allt, det enda man trodde jag, behövde bidra med själv var att städa och i viss mån sätta ut diverse vasar, dekorationer och designerpynt.

Men att sälja sin lägenhet i stadsdelen med många namn var något som inte kunde ske utan invändningar, uppenbarligen.

• För att sälja sin lägenhet krävs ett jobb. Steg ett, skaffa ett jobb, vilket som helst för att på så sätt få lönelöfte. Efter hemkomsten till Sverige var jag ville att skaffa precis vad som helst. Precis så blev det, ambulerande tjänsteman som det så fint heter när man säljer sin själ till rekryteringsbolag. Lånelöfte check. Sedan kom dödsbudet, efter drygt en månad blev jag uppsagd på grund av för lite arbete.
• Andra visningen på lägenheten öste det ner, himlen öppnade sig just den halvtimmen vilket resulterade i att det endast kom en person. Men han la ett bud, ett bud på utgångspriset. Vi accepterade.
• Badrummet som renoverades 2009 besiktades och det hittades fukt mellan kakel och våtspärr. Jag satte hjärtat i halsgropen och minnas alla pengar jag spenderat på detta badrum för att sedan bli försäkrad om att det faktiskt var godkänt. So far so good.
• Vi köper en ny lägenhet, på en dag faktiskt, säljer väljer oss trots högre motbud från en annan köpare. Där tror man ju att turen vänt. Kontrakt skrivs och vi flyttar om tre veckor. Yes!!! Pengar för deposition inkommer på mitt konto. Det börjar planeras, nya köksluckor, kanske en ny säng (tänka sig att ha en dubbelsäng, vilken lycka) och halluomiost inhandlas för att fira. Då händer det, nästa dödsstöt, min köpare blir inte godkänd av föreningen. Han är åtalad för mordbrand i sin egen fastighet, åtalas, häktas men frias då han inte minns något under denna psykos. Av alla köpare som letar lägenhet, lyckas jag i ösregnet locka till mig en mordbrännare, som dessutom har ett fall som blivit överklagat i tingsrätten.

Vad händer nu? Pengar tillbaks till honom (hoppas att han inte eldar upp dem)? Går det att flytta in i ny lägenhet utan 15% insats vilket dessutom innebär två hyror då den  andra inte är såld?

Det verkar som om möllan spökar och vill hålla mig kvar ini det sista.

Snälla Möllan, jag har ju bott hos dig i sju år, släpp mig, låt mig gå vidare. Vi kan ju skiljas åt som vänner.

Nu ska jag göra en sådan sak som alla varnar om. Det här nya samhället du vet.

Där man avslöjar alldeles för mycket om både sig själv och sin omgivning i sociala medier.

Jag ska nämligen blogga om jobbet och om inte det var illa nog sitter jag på jobbet.

Halsen är torr, orden flyter på, jag vet inte längre vad jag säger.

- Välkommen till ...... du pratar med Anette

- Vad har du för kundnummer?

- Vilken adress?

- Hur vill du ha bekräftelsen?

Multiplicera detta med 150 och så ser min händelserika dag ut. Runt omkring mig sitter utsatta ungdomar med timpenning. Själv är jag hitskickad av ett rekryteringsföretag för några dagars arbete. Jag överlever, men gör de andra det?

Nu ringer det, vänta...

En klunk vatten, en läkerol, en titt på klockan och sedan ringer det.

Är det Tisdag eller kanske Onsdag?

Jag har faktiskt ingen aning, dagarna flyter ihop till en slemmig klump som. Ja det är väl så att arbeta heltid,  att knappa in monotona uppgifter utan slut, att stirra på minutervisaren för att jumbla av glädje när den gått över till nästa tal.

Dagen börjar med kaffe, hemma då såklart för att sedan cykla ut så långt det går i Malmö, ut ut ut.

Ut till lastbilar, olja och verkstad.

Ut i hamnen ska jag.

Varje morgon med fin indie i öronen kläms jag nästan ner av diverse långtradare och verkstadsbilar.

Vattnet ser grått och kallt ut där ute. Det ligger som en oljepöl runt hamnen. Kanske har den trista färgen tillkommit efter den trista miljön. Vattnet har liksom anpassat sig som en kamelont till sin omgivning.

Att nakenhet är en självklarhet i Sverige och ibland kan komma till överstyr, vad något som Leigh bittert fick erfara på hans första campingsemester i landet med mellanmjölk. De gemensamma duscharna för smutsiga campingboende låg belägna mitt på den fridfulla gräsmattan täckt av husvagnar och tält.

För att göra det tydligt för diverse turister fanns det på varje dörringång till toaletten en uppdelning efter kön i både symboler och text. Symbolen för dusch betod av en ritad person med stänkande vatten över huvudet, det kunde inte bli tydligare, eller?

Jag har länge antytt för Leigh att Sverige är ett liberalt land kring sex och nakenhet. Med detta i bakhuvudet tyckte därför Leigh inte det var så uppseendeväckande att det i duschen bredvid honom stod en naken kvinna med endast en genomskinlig duschvägg emellan. Som om inte detta var nog var man efter varje minut tvungen att lägga i en enkrona för att på så sätt få varmvatten, där desutom behållaren var stationerad utanför duschen! Just för att göra förnedringen ännu större.

Men höjden av nakenliberalism tyckte Leigh ändå, var att leta efter dessa kronor i den fuktiga plastkassen utan handduk att gömma sig under.

Jag förstod inte riktigt vad han syftade på, då jag tidigare under dagen varit inne på damernas duschrum och just sett bara damer. Dock motsatte sig Leigh mitt resonemang och hävdade bestämt att duscharna var gemensamma.

Lite senare på kvällen skulle toaletten uppsökas efter några glas utav av bag-in-boxen. Mycket väl fanns det två duschrum, his and hers!

Leigh, sa genast att det kanske inte var så liberalt ändå som han först trott.

Dock ber vi om ursäkt till den nog skrämda kvinna på Delsbo camping.

Det är inte lätt att var australiensare på en camping i lagomlandet.