Allting är som vanligt, det var lördagseftermiddag och jag befann mig på Möllan för att ta en kopp kaffe i min ensamhet. Det var full rörelse på torget, folk skrattade, drack kaffe och arbetade. Människor bärandes stora kassar med helgens inköp passerade frekvent. Det var en helt vanlig Lördag.

Men något fruktansvärt har hänt, ett attentat fyllt av ilska har drabbat stummen av vårt civiliserade samhälle.

Jag kan inte tänka på något annat, det är svårt att förstå, hur en människa kan vara något så ond. Kaffet smakar inget, min skrivbok gapar tom, jag saknar ord.

Utanför caféfönstret är allt som vanligt, men något kommer att för alltid bli förändrat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller...

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...