Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller bara det faktum att året börjar komma till sitt slut.

Att summera sitt år är ibland lika kul som att tvätta sina kläder för att upptäcka att man glömt hälla i tvättmedel.

Men jag gör ett försök.

Året började med 40 graders värme, så varmt att Stella McCartney- klänningen fick lämnas tillbaka då den kunde producera alldeles för mycket fula svettfläckar. Landet var Australien, staden Bendigo och det var högsommar. I ett nyköpt hus i gammal anda skulle allt slitas ut, byggas om och slutligen lackeras. Detta innebar, ett si sådär dugligt rum, obefintligt kök, mögel, en campinggasbrännare på heltäckningsmattan som enda redskap och damm, detta konstanta damm!

 Att leva i en arbetsplats var en mardröm. Men en mardröm vi tog oss igenom, ty även i Bendigo fanns vin och bio. Arbetssökande och förtvivlad skrapade jag mögel tillsammans med pojkvännen som var oerhört mer engagerad av detta hus en mig. Att leva i ett hus där man såg gräsmattan genom slumpmässiga ställen på golvet fick mig att känna mig innerligt svensk och petig. Med en inkomst på 4000 kr i månaden staplade jag mig fram genom Bendigo, ty jag hade råd med förnödenheter - kaffe och dagbok. Ett helgjobb i designerbutiken blev min räddning från huset, från mögel, färg och spackel, en flykt bort till skrädderi, mode och dekadens.

Oerhörda kontraster.

Att vara immigrant i ett land var själsbrytande. Inte bara genom den icke existerande arbetsmarknaden utan även genom den icke existerande debatten om politik, feminism, medvetenhet eller insikt. Jag kände mig utanför, konstig och om man nu kan säga det, för medveten. Med det vände, underbara människor dök upp i mitt liv, ett heltidsjobb i Melbourne och en mental tillförlit. En sådan tillförlit att vi istället bestämde oss för att flytta till Malmö. Ett beslut vi tog på McCafe’ en sen tisdagskväll efter en poänglista som slutade på 22 poäng för vardera staden.

Malmö-Melbourne = dött lopp.

Åter i Malmö är det inte jag som är immigrant utan Leigh. I kampen med jobb, arbetslöshet, migrationsverk, hyresnämnd och SFI har vi hittat vår plats. Ett händelserikt år kan förhoppningsvis endast skapa lugn nästa. Att vara från två länder där en alltid känner sig mer missanpassad kommer att vara en utmaning. Huruvida det i framtiden blir Sverige eller landet med en sten i mitten lämnar jag osagt. Men att alltid ha ett resemål att kalla sitt andra hem är ganska skönt att tänka på en sådan här morgon när kontoret är tomt och vårfåglarna kvittrar i väntan på nästa år.

2012- bring it on!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...

Nu ska jag göra en sådan sak som alla varnar om. Det här nya samhället du vet. Där man avslöjar alldeles för mycket om både sig själv och sin omgivning i sociala medier. Jag ska nämligen blogga om jobbet och om inte det var illa nog sitter jag på...