När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen.

Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort.

Bort från sin dagliga morgoncykeltur på en stressinjagande nobelväg där bilar vill meja ner en i avgrunden för att komma i tid till jobbet (att döda en cyklist på vägen till mötet gör väl inget, så vidare jag inte är sen till briefingen).

Bort från dimman som ligger tät som ett cirkustrapetsnät över hela Malmö, ja kanske över hela landet.

Bort från de grå industrihusen som ser ännu mer intetsägande ut i denna misär.

Eller så stannar man här, stannar i misären, tar eländet i hornen och vänder det miserabla till mys.

För när det är miserablet kan man gå upp tidigare än vanligt, göra en äggmacka på knäckebröd när alla andra sover, polera lattemaskinen och skumma lättmjölken till en härlig smet, läsa gårdagens Metro plockad från gymmet, sätta på de rosa hörlurarna med nostalgisk musik och vara glad över att lampan i trapphuset faktiskt fungerar (som det inte gör i hyreshuset bredvid).

Det är då, på cykeln på väg till det gigantiska höghuset (jobbet) dessa små detaljer blir nödvändiga för ens överlevnad.

Hädanefter heter miserabelt väder som idag, Mr Ripple. Han är enklare att tackla.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller...

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...

Nu ska jag göra en sådan sak som alla varnar om. Det här nya samhället du vet. Där man avslöjar alldeles för mycket om både sig själv och sin omgivning i sociala medier. Jag ska nämligen blogga om jobbet och om inte det var illa nog sitter jag på...