När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut.

När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de tunna trollvantarna och när rumpan nästan fastnar på¨ sadeln från isbildningen över natten.

Det är då, då man har ett val.

1. Tolka de fina sträcken på himlen som ett artistiskt fenomen, beundra deras mönster som faktiskt är skapat genom oerhörd uppfinnerikedom, klistra fast rumpan i sadeln, röra på fingertopparna så de inte får kallbrand och gilla ljuset som sipprar genom folkhemsidén. Rota ser ner i kontorsstolen och befinna sig i nuet.
2. Tolka avgassträcken på himlen som enbart ett faktum att folk är på väg härifrån, på väg till södra breddgrader ovetandes om den globala uppvärmningen istället för att sitta fast på en sadel, en kontorsstol eller i ett folkhemsbygge.

Hursomhelst är det i just detta ögonblick som det ödesdigra tankesättet rotar sig fast.

Lämna eller stanna kvar.

Ta det säkra steget genom att flytta igen, söka något annat än ljusblå gardiner klippta i perfekt längd till fönsterbläcket eller bevaka det svåra och skräckinjagande, att faktiskt stanna kvar.

Jag sätter mig i kontorsstolen som ser ut som alla de andra, beundrar sträcken på himlen en stund, andas in folkhemsidyllen och gör som så många andra.

Jag tar det osäkra och stannar kvar, ett tag till i alla fall.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller...

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...

Nu ska jag göra en sådan sak som alla varnar om. Det här nya samhället du vet. Där man avslöjar alldeles för mycket om både sig själv och sin omgivning i sociala medier. Jag ska nämligen blogga om jobbet och om inte det var illa nog sitter jag på...