En kvinna på väg hem från fest en tidig morgon.

En klassiker, det har man ju läst i tidningen. Visst är det inte ofta jag promenerar hem själv, men i lördags eller snarare söndagsmorse såg jag inget annat alternativ. Solen hade gått upp, det var ljust, helgjobbarna, ja till och med löpare syntes till lite här och var. Jag gjorde en snabb kalkylering över situationen, vilket resulterade i att jag inte insåg att det var någon fara. Bärandes klänning efter en stor födelsedagsfest ansågs jag dock av en man på cykel jag var utmärkande, provocerande eller vad vet jag.

-          Flickan, flickan, stanna jag vill bara prata med dig, jag är inte alls farlig. Vi kan väl snacka lite?

Först svarade jag i god tro att jag var trött, klockan var sex på morgonen och jag ville hem och sova. Men mannen gav sig inte. Han blev ivrigare och mer påflugen. Istället för att vid Spångatan, hålla sig på sin vägkant cyklade han nu bort till min kant.

-          Men flicka, vi kan väl bara prata lite, jag är inte alls farlig, jag jobbar ju här vid möllan.

Som om det skulle rättfärdiga att han inte var farlig. Vad jag förstår kan väl män som provocerar kvinnor även de ha ett jobb.

Jag gick fortare och fortare. Nu hade vi hamnat vid Folkets park. Jag hade tagit upp mobilen och pratade med min själsfrände som nu följde mig på google utifall han skulle larma polisen. Vi pratade, hade en diskussion om allt möjligt för att avleda mannen, dock hade han ingen förståelse för att jag var upptagen i ett samtal.

Nu gick han mycket närgånget inpå mitt revir, min yta. Mina fötter värkte efter kvällens dansande i de obekväma skorna. Men nu var jag riktigt rädd, uppjagad och skärrad, fötterna fick värka bäst de ville, jag traskade på och han bredvid.

-          Ursäkta sa jag, du är säkert trevlig, men jag är upptagen i ett viktigt samtal, på väg hem och vill inte prata med dig.

 Istället för att svara direkt skrattade och fortsatte att påstå att han inte var farlig, att han ville prata bara med mig, vackra flicka.

Vid rondellen utanför Debaser stod två indiekillar, när jag gick förbi med den påflugna mannen bredvid, undrade de om vi hade tändare. Jag såg min räddning och började trevligt att leta i väskan fastän jag visste att jag inte hade en sådan. Mannen stod fortfarande kvar. Jag lutade mig då över till den röksugne indiekillen och viskade.

-          Han har förföljt mig ett bra tag, kan ni låtsa som om att ni känner mig och stanna tills han går.

Killen spelade med, då mannen med cykeln kände sig överflödig och besegrad gick han vidare.

Men denna incident som slutade på ett bra sätt fick mig att undra.

Ska man vara rädd att gå hem som kvinna?

Varför ska någon kommentera ens utseende, eller inte acceptera att man vill vara i fred?

En sak är säker, jag går aldrig hem ensam igen (vilket är mycket synd).

Tack Leigh för att du stannade i telefonen från andra sidan jordklotet och tack till den okände indiekillen för att du var röksugen.

 

Niclas B

26 juli 2011 08:18

Helt sjukt. Bra att det löste sig men synd att idioter som dessa har berövat dig och många andra friheten att gå hem när och hur du vill.

Anette

26 juli 2011 20:32

Man vill liksom så gärna säga, låt dem inte vinna, var inte rädd. men tyvärr fungerar det inte så i realiteten.

 

tina

26 juli 2011 19:21

Hade jag varit vid sinnes fulla bruk hade jag sett till att du inte gick hem ensam.
I fortsättningen tar vi hand om varandra.

http://tegelbacken.blogg.se

Anette

26 juli 2011 20:31

Tack Tina.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller...

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...