Detta är ett brev till dig, ondskans man. Du som förstört för så många, du som lever för ondska. Din ideologi verkar noga uttänkt, det kan jag inte förneka. Men du tycks glömt trots ditt höga onda IQ att din teori är motsägelsefull.

Du strävar (eller förlåt strävade) efter ett etniskt Norge och Europa genom att avrätta dina medmänniskor. Detta vet du mycket väl att du åstadkommit. Dock har du nog missat i din avskyvärda beräkning och manifest, att ni inte är många. Visst finns det många högerströmningar i Europa, det sticker jag inte under stolen med. Dock är dessa, dina så kallade anhängare eller likasinnade långt ifrån handling, deras ideologi sträcker sig till tanke, vilket är fruktansvärst nog. Så med all sannolikhet innebär detta att om du skulle skjuta av alla oliktänkande och de som inte skulle ställa upp på dina avrättningsplaner skulle ditt land inneha en population på si sådär 12 personer.

Detta kanske för dig, då du är en extrem egenstöring och ond person inte vara något problem. Du skulle säkerligen svara att ni skulle sitta i en stuga i skogen, odla era egna grönsaker och utbyta era ideologitankar med varandra, ni likasinnade onda riddare.

Men det är ju just det Anders, vad skulle ni sen göra? Allt du känner till, allt ni vet är baserat på ren ondska och hat. Ditt liv är uppbyggt på att hata, att bekämpa kärlek, och att skilja på människor. Vad skulle ni göra där i skogen då ni inte har någon att hata längre?

Jo det finns en del alternativ

• Ni skulle börja hata varandra då detta är de enda känslorna ni någonsin behärskat vilket skulle bidra till att ni förintade er själva.

• Ni skulle ta var sin stuga, spela world of warcraft (om det funnits Internet och datorspel fortfarande eftersom ni förmodligen avrättat alla speltillverkare och bredbandsleverantörer) och på så sätt dö ensamma framför er egen andedräkt.

Dessa utsagor av din egen utopi har en sak gemensam, de upplöses av sig själva. Din utopi skulle aldrig fungera, vilket just är grunden i en utopi.

För vet du, det som fungerar är kärlek, gemenskap och respekt för alla individer i samhället.

Aj aj aj vilken miss efter en nio års lång rapport.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så här på morgonkvisten innan någon annan på kontoret tagit sig in genom portarna, så här en decembermorgon då vårfåglarna faktiskt kvittrar, blir jag nostalgisk och tänker tillbaka på året som gått. Kanske är det mörkret, den stilla atmosfären eller...

Måndagskvällen låg melankoliskt mörk over de småländska skogarna. Regnet blandat med gråaktig fläckig snö föll ner från den kalla och fuktiga himlen. Tåget var en timme försenat och att sitta ensam på en pressbyrå i Alvesta med segt godis som mött si...

När solen sipprar sig genom de ljusblå och vita tunna folkhemsgardinerna ser byggnaden som annars utstrålar stelt 70-tal nästan vacker och majestätiskt ut. När himlen är krispigt ljusblå med vita flygplanssträck samtidigt som kylan biter genom de t...

När regnet öser ner, ett sådant där regn som sugs in genom jackan, genom de billiga trollvantarna på H&M, genom höstskorna och tillslut genom själen. Det är då, precis då i dessa ögonblick man måste höja blicken, bort, bort, bort, bort. Bort från...

Något tycks tvinga mig kvar på Möllan. Stadsdelen som aldrig sover. Jag har nog aldrig direkt trott på en oövervinnerlig makt eller ett självbestämmande öde, men nu knappa två månader innan trettioårskrisen börjar jag tvivla.   Att sälja sin läge...