Det är lite speciellt att ha ett öppet hem. Med öppet hem menar jag ett hem där det finns hantverkare vart ögat än kan se. Elektriker, platssättare, takpanneläggare och rörmockare. Man har liksom ingenstans att gömma sig. De är överallt, borrar, hammrar och väsnas. Mest känner jag mig malplacerad, då man ibland får kommentarer som,

-Vad skönt det måste vara för dig nu, när ni får en diskmaskin inkopplad snart. Som om jag, för att jag råkar vara kvinna, är den som tar hand om disken.

Men idag berättade rörmockaren en ganska intressant historia, när han såg våran nyinsatta bänkskiva.

En kille  jobbade som stenhuggare för bänkskivor. En familj skulle totalrenovera sitt kök. Famlijen var rik, de hade valt en bänkskiva i granit för 140 000 svenska kronor (märk väl, våran kostade 5500 kr). Killen var i deras villa ensam och fixade. När han skulle släppa ner inbyggnadsugnen upptäckte han till sin stora förvåning att han gjort ett för stort hål i bänkskivan. Killen blev förlamad av skräck, han visste ju hur mycket den var värd. Han tog sitt pick och pack, drog så snabbt han kunde, så snabbt att det till och med bildades fartränder i asfalten. Killen kom aldrig tillbaks till jobbet, hämtade aldrig ut sin innestående lön och försvann helt.

Stackars sate.

Idag när det är internationella kvinnodagen passar ju inget bättre än att bjuda på denna fina flaska med årgång 1950 något.

Den är en flaska endast för kvinnor, en vätska som gör en vackrare än någonsin, dess innehåll får en att flöda med fagerhet. Den ger en också hjälp, där det mest behövs.

Svaga kvinnor blir starka, sjuka blir friska.

Vilken underbar flaska jag hittade i antikvariatet, tyvärr var den tom.

Det här med könsroller blir som mest påtagligt när man befinner sig i en byggaffär. Skruvar i alla dess storlekar, slipverktyg, sågar, plankor, olika redskap som jag inte ens vet vad de heter och diverse muskulösa män med kunskaper om alla dessa ovanstående ting.

Det blir ju så när man renoverar ett hus att man ofta befinner sig i denna affär. Första gången var jag en riktigt novis. Nu har jag dock kommit lite längre i mina ack så haltande kunskaper. Jag vet vad en angle grinder, top coat plaster, vilka gångar avloppsrör befinner sig i och vem som jobbar där.

Det var då, just då när jag kände mig lite mer involverad som jag såg denna skapelse.

Ett verktygskitt för kvinnor i skimmrande lila. Ett kitt för bara henne. Inte ska man som kvinna ha samma tråkiga verktyg som männen, nä de måste ju vara mjuka, lila och ha kvinnliga former. Då kan man som kvinna ha sina verktyg för sig själv, mannen kan använda sina svarta, skarpa och  maskulina tänger efter eget behov.

Herregud!

Vad underbart vackert!

Detta är min hörna, mitt favoritfik, min egen hörna.

Här sitter jag skyddad från omvärlden, ensam med mina tankar. Underbart.

Det börjar bli höst, ute blåser träden, himlen är grå och det luktar höst.

Tänk dig det, höst i mars, september instoppad i mars.

Jag älskar September, denna mysiga månad fylld av melankolisk vacker vemodighet och hopp.

Kanske denna känsla härstammar från skolåren då september var börjar på något nytt.

Ett nytt jag.

Ett nytt skolår, nya böcker och ny mogenhet och självinsikt.

Mina hörna är september.

Att status fortfarande är gällande i vårat annars relativt jämlika samhälle var något som slog mig igår. För i dagarna var det Oscarsgalan, glamor, fina klänningar, avund och fest. Fest för eliten. Nu var det inte så att jag avundades denna skara av perfektion, att jag kände ett slags mindervärdeskomplex, nä inte alls. Snarare drogs mina tankar till att status även är gällande bland denna elit av människor.

Det har länge talats om att fler lågutbildade röker, äter fet mat och tränar mindre. Detta är en vedertagen teori, att just brist på ekonomisk stabilitet, kontroll och utbildning leder till marginalisering och utanförskap.

Men kan detta statussyndrom även existera inom eliten? Kan de som har allt drabbas av ojämlikhet över de som har ännu mer?

Precis detta syndrom fann Michael Marmot, en forskare som såg Oscarsgalan som en fantastik startpunk för sin forskning. Han kartläggde nämligen alla nominerade skådespelare genom tiderna för att sedan jämföra de nominerade med de som faktiskt vann en Oscar. Resultaten var enastående. De som vunnit en Oscar hade en livslängd som i snitt var 5 år längre än de nominerade.

Detta tänkte jag på medan Natalie Portman tackade alla och berättade hur lyckligt lottad hon var (kanske kommer hon leva 5 år längre än Annette Benning eller Michelle Williams). Thank you, the Academy!

Visst är det komplext när man jobbar med något man inte kan stödja till fullo. Jag tror att alla individer går igenom denna fas, oftas i ungdomen. Jag tänker då främst på de stackare av ens vänner som tvingats jobba på Burger King trots deras avstånd mot att äta kött, eller de stackare som min vän Jonas, som tvingades in i en fabrik för att baka bröd i höga kavntiteter och grader. Inte för att bröd är direkt omoraliskt, men snarare de faktum att han var ämnad för något större. Dessa arbetsplatser göra ändå, tror jag, att man växer som människa.

I mitt exempel, ett arbete på kasino i hopp om att främja den svenska statens intäckter. Dock bidrog nog mitt arbete till att främja spelberoende. Ett högst komplext dilemma vilket jag senare återbetalade med att arbeta för att motverka just spelberoende. Kanske jag där genom mitt arbete med förebyggande metoder mot spelproblem jämnat ut min karma för att nu hamna på neutral mark.

Tills igår då.

Jag hade två kunder i butiken, ett äldre par. Kvinnan var från Kina, mannen från landet med en sten i mitten. Hon fattade tycke för en kavaj, värd (eller värd kan man kanske diskuttera) 3000 kr. Hon gillade den, bestämde sig för att titta på lappen innuti. Det är 100 procent silke, påpekade jag för att försöka rättfärdiga det höga priset. Hon rynkade på pannan och sa, men den är ju gjord i Kina!

Hur skulle jag kunna rättfärdiga detta, de låga lönerna, de omiljövänliga fabrikerna och brist på männskliga rättigheter.  Jag kunde inte, det fanns inget att argumentera med. Mannen sa, ja hon gillar inte Kina, längre.

Mina karmapoäng på arbetsmarknaden gick hastigt under minussträcket igen.

Ibland vill jag leva på 60- talet. Fastän kvinnor inte hade något som helst makt, förutom kanske i hemmet då, verkade livet vara en aningen glamoröst. De stilrena möblerna, de svart och vita klänningarna med delikata rutor, de fantastiska håruppsättningarna och de ack så ohälsosamma vanorna som än inte var upptäckta.

Kan det på något sätt ha varit en fröjd att vara hemmafru, att spendera sina dagar i okunnighetens slöja, skyddad från omvärldens otäckheter. Kan det varit en lyx innan allmänna teorier om jämställdhet, patriarkat och könsroller blev vedertagna. Kan okunnighet ibland vara en lyx?

För visst avundas man de som nöjer sig med sin tillvaro utan att reflektera över varken komplexitet eller nyfikenhet. De som varken ifrågasätter, blir upprivna av orättvisor eller inrutade system. Jag undrar (med risk att låta som Carrie Bradshaw), är det bättre att leva i tråkig medvetenhet eller i falsk lycka?

Dessa tankar slog mig då vi hittat en ny dekoration till butiken där jag arbetar.

En tvättmaskin i orginal från kanske just 60-talet. Färgerna är förlegat kvinnliga, dess former mjuka och lena. Kanske stod det just en kvinna vid denna varje dag, lycklig, omedvetandes och skyddad från omvärlden. Nu är den blott bara en dekoration från en försvunnen tid, en maskin vi skrattar åt, en tid vi rynkar pannan åt.

Jag måste medge att det ändå är ganska exotiskt när man på jobbet läser tidningen och denna artikel energiskt hoppar upp.

Jag med min spindelfobi fick hålla mig i kassaapparaten så att jag inte (vilket var mycket möjligt) skulle falla baklänges   .

Observera, i artiklen står det;

Dessa red backs lever där det är lugnt och mörkt, så som i uteskorna, trädgårdshandskarna eller under sitsen på utetoaletten.

Precis då hade jag inga kunder i butiken och var tvungen att ta tillfället i akt. Ironiskt nog har vi bara en utetoalett bakom butiken.  Peppar peppar!