Hittade mitt pass häromdagen. Det är besynnerligt (vilket fint ord som bara poppade upp i min vokabulär) hur man förändras genom åren, eller faktiskt, året. För visst tycker man att allting ser likadant ut år efter år. Samma tråkiga ansikte och samma tråkiga hår. Sedan hittar man sitt pass, som visserligen ska vara i fem år men där skillnaden blir så påtaglig att man nästan ramlar av stolen!

Personen på bilden ska föreställa mig, ja för nästan bara ett år sedan, hon ser ut som en hund eller en rädd sak som sett ett spöke. Detta får jag visa upp varenda gång jag reser, eller går ut på krogen då de inte accepterar svenska körkort. Varenda gång blir det samma pinsamma skratt, men inte är väl detta du. Jo säger jag, man kan ju förändras.

Hur ser ditt pass/ id-handling ut?

Så här ser Leigh ut i alla fall, haha en riktig goding!

Inte trodde man som svensk att det skulle vara att leva som i ett kylskåp här. Ett kylskåp utomhus klarar man ju av, jag menar efter ett år i Östersund var det många dagar som var mycket kallare än frysen. Jag minns att under en vecka, det var minus 32 grader!

Med detta i åtanke är det ju ytterst märkligt att man kan vara mer kall i ett land som Australien. Denna miserabla kyla, som ni alla vet som varit här under vintern, tränger sig in i skelettet, rotar sig in under huden för att sedan stanna där. Ja, stanna där vintern ut.

För så är det, jag överdriver inte. Visst är man bortskämd som svensk, men detta är ju befängt.

Vad är anledningen till att det är ett kylskåp inomhus då?

Jo,

Husen har ingen värme, har de någon form av värme är det ett gaselement (ett sådant där man tänder som en gasspis där det blir jättevarmt precis bredvid men inte så varmt i resten av rummet) i vardagsrummet som dock endast värmer upp detta rum. Detta element måste stängas direkt när man lämnar huset då elräkningen annars skulle stiga i höjden.

Följande är iakttagelser hur kallt det är i vårat hus (kylskåp)

• Om man är törstig när man vaknar mitt i natten smakar vattnet på nattduksbordet som om det stått i kylen (vilket ju iför sig är ganska gott)

• Det gör ont på fötterna när man går ut ur duschen då kakelplatterna är oerhört kalla

• Handdukar är alltid våta då de omöjligt kan torka i 10 grader.

• Vi skulle precis måla taket, maskeringstejpen fastnade inte på väggen för att det var för kallt för den att ta fäste

• Om man vaknar av att man är kissnödig på natten resonerar man med sig själv i 40 minuter om man verkligen inte kan hålla sig till det blir morgon

• När man vaknar på morgonen är fönsterna immiga

• Inomhus har man tre strumpor och två tröjor och ytterjacka på sig

• Efter man lagat mat står jag framför den öppna ugnsluckan för att värma fingrarna

• Våran katt som alltid håller sig för sig själv har börjar lägga sig tätt intill en

Men visst är jag bortskämd, för det är ju ingen annan som klagar, ty de har ju bott här i hela sitt liv och tycker att jag minsann är från Sverige och borde vara van vid kyla. Men herregud vi har ju värme!

Att vara kvinna har i alla tider varit en allmän benägenhet.

När en kvinna blir gravid, tillhör inte hennes kropp henne längre utan hennes gestalt blir helt plötsligt öppen för allmänheten, öppen för granskning och kontroll.

Hennes beteende, henns val och hennes inställning är hädanefter granskade från alla hörn. Dessa tre saker tillhör inte henne längre. Hon är inte längre en individ utan hon är en bärare av en ny medborgare. Detta blir uppenbart då jag läste denna artikel

http://www.aftonbladet.se/wendela/article12990729.ab

Att bli nekad att dricka vin på krogen under amning verkar vara en snarare berättigad moralisk handling. Ska en bartender agera moralpolis åt en individ som gjort sitt eget val. Detta trots att vetenskapen visar annat?

En kvinna är inte längre en fri och autonom individ utan agerar nu som ett medel för ett syfte . För under en graviditet, ja då är det okej för främlingar att känna på en kvinnas mage och fråga vilken månad hon är i.

Är inte detta ganska personligt? Det är som om hennes kropp inte är hennes ägodel utan allmänhetens.

Mycket kontraproduktivt i ett land som samtidgt anses vara jämställt tycker jag.

Kvällen andades ungdom och fagerhet. Jag kände mig dock missanpassad, ungefär som när jag blev intvingad till simskolan som 6- åring, sittandes i våt baddräkt bland endast pojkar som dessutom redan kunde simma. Skillnaden var att denna kväll inte var en simskolsundervisning och att plagget inte var av elestan. Utan kvällen bestod av modevisning och plagget, 100 % silke.

Jag hade lovat att ställa upp, min butiks ägare ville ha vanliga människor på catwalken. Men om jag ska vara ärlig har jag aldrig känt mig mer ovanlig med en stor bulle i pannan som skulle föreställa mitt hår (i själva verket var det ju löshår).

Bakom catwalken skulle det bytas om, sminkas och diskutteras. Alla där bakom såg klonade ut med tofs mitt på huvudet, BMI under 19 och åldern likaså. Istället för att skratta åt situationen gick jag och Leigh och satte oss på en stol så länge. Just där, där på denna stol började jag lipa. Jag vill hem, jag vill inte vara här i denna falskhet, bland denna anorexia och ytlighet. Jag vill hem till verkligheten. Leigh kunde inte sluta att le, men Anette, se det som en rolig grej. Skit i dom andra. Jo visst, jag ska gå ensam där med strålkastare och TV riktat på mig, gåendes där alldeles ensam. Hur skulle jag någonsin kunna se detta som en kul grej.

Det fanns vin där, som en äkta modell till kvällen i ära hade jag inte hunnit äta, tilltuggen fick mig att må illa av nervösitet, så vin kändes som en bra lösing. Efter två glas i omklädningsområdet med de andra modellerna var känslan av utanförskap borta. Visst pulsen var säkerligen lika hög som under ett träningspass.

Min chef knackade mig i ryggen, det var min tur, min tur att gå ut ensam i vimlet, bli granskad från topp till tå med en kamera och spottlight följandes varenda steg. Med svenska jeans och med svensk popmusik i bakgrunden gick jag stolt, tripp trapp tripp trapp. Jag försökte se allvarlig ut, men jag tror mitt salongsberusade leende syntes igenom mitt minimalistiska ansiktsuttryck. Jag gjorde det, folk log, ingen skrattade.

Sista skrattet fick nog jag och Leigh ändå, när de trådsmala modellerna efter visningen slängde i sig macka efter macka. Det var ju över nu.

Om ni vill se eländet,

www.bendigoiptv.com

Bendigo fashion week,  segment 4 är delen med mig och Leigh.

8000 kronor i månaden, ja det är hyran för lägenheten jag inspekterade igår. Visst läget läget läget! Som annonsen sa, mitt i det mest hippa området i Melbourne, South Yarra, ungefär som Soho i New York skulle jag säga. Cafeer trängs med små klädesbutiker, retrodesignaffärer och små italienska restauranger. På en gata med gula löv och mysiga byggnader låg lägenheten belägen. Men jag vet inte jag, 8000 kr för en lägenhet utan värme och utsikt. Toaletten är mindre än min i malmö, vilket som några vet är LITET. Det fanns ingen plats för kylskåp vilket jag antar betyder att detta måste stå i det lilla vardagsrummet. I landet med en stor sten i mitten mäter man aldrig boende i kvadratmeter utan endast i antal rum. Men enligt mitt ögonmått var denna lägenhet 35 kvadrat uppdelat på två små rum och en kokvrå. Satan vilken kvadratmeterhyra.

Ringer inte mäklaren idag och säger att hon valt oss av alla de sökande, jag då tackar jag nej till mitt nya jobb, det börjar ju på tisdag, ha ha, på tisdag och jag har ingenstans att bo än. Planering planering, Anette!

   Vart var det skåpet skulle stå?

Att vara ogift kvinna med makt är inte något som endast är svårt i länder med bristande demokrati, utan även i landet med en stor sten i mitten.

Utan patriarkatiska motsättningar får även, en kvinna som blev vald av folket för att leda landet utsätta sig för.  

En kvinna med vältaliga argument och resonemang, en kvinna som vill föra landet framåt, utarbeta breband för alla, kämpa för jämlikhet och välstånd (i Australienska mått mätt). Att vara kvinna med en aning socialistiska ide’er i ett land som bedrivs av konservatism och patriarkatism.

Julia Gillard är premiärministern med det röda håret. Hon är runt 45 år något, modig och välutbildad. Motståndaren som står närmst att ta över makten har varken karisman, kunskapen eller de politiska argumenten att vinna över henne i debatt. Istället använder han sig av en viss härskarteknik. Han sågar sönder hennes personliga val, hennes kvinnliga drag.

Hur kan en ogift ateist gå på detta kungliga bröllopp. Ja detta var hans respons till hennes inbjudan till det engelska kungliga brölloppet. Han är emot abort, ogifta kvinnor, använder personliga attacker istället för politiska argument, tycker att breband till alla är en bagatell. Det olyckliga är att denna man av omoraliska drag är populär och mycket tyder på att han blir nästa premiärminister. Varför förvånar detta inte mig, att populism fortfarande kan fungera bättre än riktig politik?

1850 något invaderades Bendigo av lyckosökande kineser. De kom alla hit i hopp om att finna guld, slog upp sina hus längs floden för att där vaska efter lycka i form av små knölar.

Det var längs denna lilla flod som min kompis flyttat in. Kanske kan man inte kalla det flod längre då man får granska länge för att hitta vatten, men husen står kvar, uppställda på rad. Dessa hus är sneda, halvt döda med ack så vackra. De får inte rivas eller byggas om.

Min kompis hus är vackert, det andas guldrush och nybyggaranda. Taket hänger böljande ner efter alla dessa år. Ty det är byggt av trä. Pelarna utanför påminner om en förlorad tid, en tid då folk flyttade på sig för att söka efter lycka och rikedom. Denna sökan efter lycka och rikedom existerar nu i en annan form.

I dag är det inte guld det vaskas efter utan otaliga individer tar sig till andra sidan jordklotet för att söka lycka, hitta sig själv, som det kallas.

Denna drift av självförverkligande är nutidens guldsökande.

Diverse resebyråer vet precis vad en västerlänning söker, ashram, tempel, buddha eller meditation. Har du inte hittat din innersta lycka har du inte hittat ditt guld.

Kineserna som kom till Bendigo på 1800 talet hade nog bara skakat på huvudet.

Hej min kära! 

Detta var ord från en kvinna passerandes min parkbänk en varm höstdag.

Vi log och jag sa hej tillbaka.

Dessa vänliga hälsningsfraser är vanligt förekommande i landet med en sten i mitten.

De förekommer när man beställer kaffe, sitter i parken, går på gymmet eller hoppar in i en taxi.

Hello darling,  sweetiepie, love, dear eller sweetheart.

När jag tänker efter, är detta helt makalöst underbart. Tänk om man kunde implementera detta i Sverige.

Jag småskrattar för mig själv, tänka sig att säga hej sötnos till någon okänd i parken. Man kanske hade blivit stirrad på, eller ännu värre, kanske till och med fått stryk. När man går på svenska fik får man ibland vara glad över att de säger hej överhuvudtaget.

Att fråga någon vad någon gjort idag eller hur deras dag varit är kotym, också när jag arbetar.

Tänka sig detta i Sverige, att gå in på Åhlens och personen i kassan undrar vad jag gjort idag. Jo, öööhh, jag har (vad fan bryr hon sig, är hon inte riktigt klok, tänker den innersta svenska rösten) jobbat.