Det ska ju absolut inte vara en modeblogg, definitivt inte. Inte för att jag hatar mode, men ärligt, vem vill läsa om kläder, om den nya jackan som är ute eller de små virkade strumporna. Men jag måste ändå göra mitt inlägg i modevärlden. Butiken jag jobbar är ju i den bemärkelsen stadens modemecka. Den innehåller endast delikata plagg från lokala melbourianska designers samt några skandinaviska och priserna är minst sagt, de också delikata. Min förmån är ju då att jag får välja vad jag vill i butiken för mina 3 procent som jag får i provision på allt jag säljer. Det låter ju inte så mycket för världen men då en klänning kan kosta 3000 kr blir det ändå en hacka. Nu efter ett tag arbetandes måste jag nu välja vad jag ska spendera mina välförtjänta 3 procent på. Ska det vara en kavaj i silke för 3000 kr? Även då jag får den gratis känns det genant att välja en tunn silkeskavaj för detta pris. Det blir ju inte bättre av att Leigh tyckte det såg ut som om något hans mamma skulle bära.

Vad tycks?

Fin butik, ser ju faktiskt ut lite som min lägenhet. Känns nästan så när jag jobbar också. Lite kings of Convenience och trägolv.

Hey! Varför tar det sådan satans tid! Hallå, hallå!

-Var vänlig att sitt ner tills planet har stannat vid gaten och skylten för säkerhetsbälte har släcks.

Men hallå, som om det inte kvittar vi är ju två meter ifrån, muttrade den 25 åriga kvinnan med blonderat hår, tights, gympadojor och en otänd cigg i mungipan. Hon ställde sig upp i alla fall, rotade och stönade över de för henne, onödiga reglerna. En äldre dam från raden framför vände sig om och sade med en vänlig ton. Men kanske du kan vänta lite, göra som flygvärdinnan säger.

-   Varför bryr du dig, Bitch! Muttrade den blonderade kvinnan än en gång.

När det fullpackade planet väl var framme vid gaten och passagerare väntade på att komma ut fick den unga kvinnan panik.

Det är ju så, när man väl är framme och vet att man är så nära att få komma ut, det är ju bara en meter, inte vet man vad de gör där ute. Kanske de lastar av baggage, tar hand om en kräkandes flygvärdinna, rättar till gaten, polerar sminket eller dricker kaffe. Men hur som helst måste man ju respektera deras arbete. Men nej, inte denna kvinna inte. Istället ställde hon sig upp, tog tag i sin man, som även han hade en otänd cigg i munnen.

- Älskling, älskling, vi har baggage där framme!

- Kan alla flytta sig, skrek hon, så att vi kan komma förbi och hämta vårt baggage?

Hon lyckade ta sig förbi ungefär fyra passagerare, sedan tog det stopp. Den unga kvinnan kanske hade glömt att alla andra också ska hämta sitt baggage. Istället skrek hon till sin tafatte man.

- Nä, människorna här inne vägrar flytta på sig.

Detta par, är vad andra i befolkningen i landet med ormar skulle definiera som ”white trash”, men jag klandrar inte dem utan en regering som privatiserar sjukvård, skola och där utbildning kostar pengar. Det är inte hennes fel att hon inte haft råd med utbildning eller hyfs, eller?

Samhället eller individen, en flygresa blev plötsligt en sociologisk frågeställning.  

Det känns som om jag sitter i Malmö, förutom att fuktigheten är ganska så hög. Borden är slitna av föregångna år, runt dem står olika stolar uppställda, alla från olika tidsepoker. Vissa skulle passa in i ett diner i USA, andra ser ut som svensk tråkig furu. Väggarna är målade i rött och är prydda med vintageböcker som ingen läser, exempelvis encyklopedier från alla årtioenden täckta i röda bokpärmar.

Jo det ser ut som ett fik i Malmö här inne. Det känns som Simpan på möllan. Jag tar en klunk av min kaffe, skriver i min bok och går sedan hem till min lägenhet. Men då, just då, trillar verkligenheten ner. Jag befinner mig inte på möllan, inte på simpan utan på ett fik i Bendigo. Jag går inte hem till min lägenhet utan vidare vandrar jag ut i värmen.

Jag saknar vintern

Möllan

Vänner

Musikspelningar

Smutsigt regn på gatorna

Debaser

Att handla på Ösens frukt och grönt

Simpan

Centralstationen en tidig morgon

Falafel No 1

Visst är det märkligt hur man kan romantisera över detaljer när man är långt, långt borta.

Sist jag tittade mig i spegeln såg jag varken spetälsk, kriminell eller oanständig ut.

Sist jag såg mig i spegeln såg jag inte heller ut att vara varken oduglig, ansvarslös, ha brist på ambition eller motivation.

Nä, sist jag såg mig i speglen, var jag driven av en hög motivation, hade aptit för forskning, kände mig framgångsrik och ansvarsfull.

Jag var utredare för staten, den svenska staten!

Nu då?

En liten loppa som lever på andra sidan jorden, försöker få pengarna att gå ihop varje månad.

En loppa som,

Häller vatten i mascaran för att den ska räcka längre

Söker femton jobb i veckan

Har en månadsinkomst på 4000 kr (svart)

Försöker att dricka instant coffee istället för espresso

Tänker att nästa månad, då händer det, det är då det vänder!

För nästa månad kommer jag att bli sedd för den jag är, inte som en oansvarlig immigrant.

Utredare

Föreläsare

Health promotion officer

Project manager

Det är detta jag ser i speglen.

Nästa månad kommer ni också förstå det, ni australienska arbetsgivare.

Hon stod där, lutandes på sin husvagn i sina svarta solglasögon. Hennes jeansshorts stramade mot hennes överviktiga ben. Håret var permanentat, blekt och uppsatt i en 90-tals knut. Den, där halva håret sätts upp i en boll medan resten lämnas utsläppt (denna frisyr tycker jag för övrigt borde vara olaglig, men det är ju inte upp till mig)

Denna kvinna var inte inte en sorlig gestalt från en Tvsåpa utan våran sorgliga granne under semestern i Byron Bay.

  Hon bodde i en husvagn med sin 80- åriga mamma. Där skulle hon bo i två och ett halvt år, få ordning på sitt liv efter både skilsmässor, turneringsliv och hudcancer. Jo för hon hade haft cancer, här, där och här, berättade hon samtidigt som hon pekade på diverse kroppsdelar. Efter tio minuter visste vi att hon varit gift ett par gånger, turnerat med countryband (men huva, dessa lever ju så oanständigt så nu bor hon i en husvagn för att trappa ner). En av hennes män var en bonde, en var musiker, men de hade alla lämnat henne i sticket. Hennes nya sysselsättning var att titta på dagTV, så som, Home and Away, Glamour och The days of our life (hon kunde inte förstå hur människor kunde ha några synpunkter på detta). Hon hade blivit av med sitt bankomatkort och därmed spärrat kortet för att sedan hitta det i kylskåpet. Detta skulle så småningom hela campingplatsen prata om, det händer som ni förstår inte så mycket här, påpekade hon. Leigh svarade med att hon bokstavligen hade fryst sina tillgångar. Jag skrattade till. Hon förstod dock inte det komiska.

Under hennes redogörelse svepte hon handen framför ansiktet, precis som the swim dance  på 70 talet. Detta gjorde hon var femte minut, kanske var det hennes symbol för att nu byter hon ämne. Hon lutade sig mot palmen periodvis för att inte tappa balansen.

Hon var lycklig i sin cannabisbubbla, sedan lämnade hon mig och Leigh för att duscha i campingduschrummet. Vi satt kvar, drack ett glas vin och försökte vrida tillbaks nacken till normalläge. Nu fyra dagar senare insåg jag att hon gjort ett betående intryck, Leigh fick nackspärr.

Havet var glittrande blått, vågorna brilljerade med sin närvaro, så även surfkillarna i sina trimmade kroppar. Längs strandkanten flöt små underliga varelser. Blå bubblor med långa snören, de såg inte direkt läskiga ut, snarare en aning slämmiga och döda.

Dagen efter denna dag var dessa varelser   som bortglämda. Värmen var som en vägg och havet såg ut som himmelriket. Efter någon minut eller så i vattnet kände jag en otrolig smärta på höften, en smärta som krampaktigt tog tag i mina muskler så att de skakade. Jag tittade ner på det brännande hudområdet. Istället för att ha spenderat en dag på stranden såg det snarare ut som om jag var jesus i ”passion of the christ”. Huden var täckt med piskrapp. 

Det tog inte lång tid förrän jag insåg att det var den här blå slämmiga varelsen. Leigh kom till räddning och slet bort den med sina bara händer vilket bidrog till att han brände sig över hela armen. Stackars sate!

Efter lite skrikande, pustande och vilande läste vi på den mycket händiga sidan, Google, att varelsen hette blue bottle, orsakade extrem smärta och var mycket sällsynt. Fyra hade dessutom dött! Is var det enda som hjälpte (jaha, vem har det på stranden när det är 35 grader i luften, det hade vi glömt packa i alla fall).

Blue bottle, jag tror nog att absolut vodka hade hjälpt. En blå flaska mot att behandla symtomen av en annan blå flaska. Istället blev det ljummet vatten med lite salt och sand i. 

Efter en vandring tillbaks till campingstugan på gränsen mellan Queensland och New South Wales uppstod en förnimmelse av min barndom i tydliga fragment. Skyn var full med svarta fladdermöss, flygandes över stjärnhimmeln i den annars svettiga natten. De fick mig att rysa.

Jag vet inte varför men det kan vara så att Malmö museer och mamma redan i tidig åldern implementerat att detta djur är ganska äckligt. Det var med kalla kårar föräldrarna tog mig in till det svarta rummet i museet, även kallat terrariet. Det var mörkt där inne. Längs väggarna fanns inramade glasburar innehållandes diverse läskiga djur. Och där, precis i det högra hörnet, hängde de, fladdermössen, sovandes upp och ner på sin pinne. Jag såg ju knappt dem så liten i rocken jag var, vilket resulterade i att pappa lyfte upp mig i höjd med de svarta apliknaden fåglarna. Jag minns att jag tyckte de såg slämmiga ut, inte som andra fåglar. Nä sa pappa, de är blinda, sover på dagarna och har hud som vingar. Mamma rös och sa att de var mycket obehagliga. Samma rysning tror jag jag fick inatt när de kom seglandes äver mitt huvud. De lever faktiskt på blod också. Det var då inatt, som det slog mig. Det är ju precis därför vampyrer är påhittade (förhoppningsvis), de är ju besläktade med just fladdermöss.

Tänkandes på detta rysminne här i paradiset insåg jag att kanske fabror Freuds teori bestod av en pytteliten uns sanning. Med betoning på uns då! Mest gick väl hans teori ut på att hålla rika, välutbildade och hysterska kvinnor i mattan för att inte äventyra patriarkatet. Men det är ju inget som fladdermöss bryr sig om.

Vad underbart det är att få brev. Ett brev säger så mycket i vår snabba, stressiga och hyperaktiva värld. Ett brev med en unik handstil, en stämpel och tid, tid planerad för endast mig. Det tar säkerligen över en vecka att få ett brev skickat till landet med den heta solen, men ack vad det är vackert när det dimper ner i brevlådan. Ett brev stämplat i Sverige, från en mycket nära vän. Mycket dör med globalisering och uppkoppling, men aldrig kommer känslan av brev att dö ut.