Rundgången var öronbedövande. Killen stod osäker på den öppna scenen.

Igår var det tisdagkväll, vilket som nämnt tidigare, innebär öppen scen på den lokala puben i Bendigo.

Strålkastarljuset fick honom att se ännu mer osäker ut. Han tog tag i sin vänsterhänta gitarr och sa försiktigt i mikrofonen

- Detta är en låt om min föredetta flickvän, hon jobbar nu på kontor.

Sedan kom ackorden, G;A;C;G;A;C

Det var svårt att avläsa men jag tror det var någon kärleksballad från 80-talet. Folk vred sig i sina stolar även denna tisdagkväll.

Jag våndades, mest för att jag förstod varför hon lämnat denna stackars man, som så uppenbart inte gått vidare i livet. Hon har ju till och med börjat nytt jobb på kontor, lever lyxlivet med fast inkomst, arbetskollegor och after work. Allt detta medan han står osäker på en ganska folktom pub och dedikerar låtar till en kvinna från det förflutna.

Mitt i sången kom ett ofrivilligt intermezzo,

- Just denna del av låten påminner mig mycket om henne.

Folket runt omkring log, inte ett sympatiskt leende utan snarare, get over it mate!

När eländet till låt var över, var det dags för Mat att ha sitt eftersnack

- Jo, jag och min föredetta, vi var aldrig övänner, vi bara bestämde oss för att gå skilda vägar.

Ok, sa presentatören, vi tackar Mat och hans föredetta flickvän för detta bidrag.

Publiken skrattade.

Stackars Mat.

Såhär på måndagseftermiddagen sitter man på sitt grannfik med den alldeles för varma latten som denna, idag nästan satts i halsen på grund av två närliggande incidenter. Alldeles för närliggande om ni frågar mig.

1.

Varje gång jag loggar in på min blogg för att skriva poppar kvinnor upp i marginalen visandes sina bröst. Kom in och titta på min blogg, står det. För det första gör det mig ledsen att en sådan kultur har skapats, att kvinnor genom sina bloggar lägger ut de mest intimaste bilder. Fenomenet kanske inte är något nytt. Kanske var det likadant när jag gick på högstadiediskon och våfflade håret för att på så sätt få mer uppmärksamhet. Men på något sätt känns det som om uppmärksamhetsbegreppet bara blir värre och vidrigare. Det gör mig upprörd. För det andra gjorde det mig upprörd när jag tänkte efter att jag faktiskt också har en blogg, kanske är jag likadan, fast på ett annat sätt.

2.

I Melbourne öppnar ett nytt förlossningssjukhus, även detta privat. Det är det första femstjärniga förlossningshotellet med plasma TV, vinlista, hotellrum med sidenlakan, lyx och specialister som är tillgängliga dygnet runt. Att föda femklassiga barn är inte billigt, en förlossing där skulle kosta 40 000 svenska kronor. Men ärligt, vem bryr sig om sidengardiner i ett krystningsanfall. AAAHHHHH, aj som satan, men vilken underbart mjuk kudde det är. Att segregera en sådan viktigt del som förlossning är ju fundamentalt löjligt. Hotellet för förlossning påpekar att de har bättre vård, kan hantera akuta situationer fortare och bättre samt att det är mer tryggt att föda där. Att sprida sådan skräck till andra kvinnor som, ack och fasa måste föda på ett statligt sjukhus är endast idioti.

   Ge mig vin, det där spanska såg ju gott ut, ahhhhhhhh.

Där sitter de tre männen, svartvita kostymer, ja alla är de svartvita faktiskt. De ler på ett ganska naturligt sätt. Två av männen skrattar så intensivt att de nästan tappar ciggaretten de har i handen. Deras tänder är perfekta. Detta fotografi var vad jag möttes av i Bendigos nya bar, en bar nere i en källare byggd 1850 något. Väggarna andas historia, guldrush och mys.

De tre männen är, vad jag tror, Frank Sinatra, Fred Astaire och någon annan känd snubbe på femtiotalet. Fotot är magnifikt, men när jag tittar på uppstår det en märklig känsla i magen, som om jag varit med i denna bild, upplevt denna atmosphär innan.

Då förstår jag, jag har stirrat på denna bild, i säkerligen 500 timmar och då överdriver jag inte. 

Fotografiet hängde i rummet för de högt avlönade (eller högt kriminella) på Kasinot i Malmö. Rummet som kallades för High Limit, exklusivitet och segregation. Som gammal dealer har jag analyserat detta fotografi i detalj, varje tand, varje veck eller rynka då timmarna närmat sig tidig morgon och då tystnaden varit outhärdig. Skrattar de tre männen på riktigt, vem är dem, är bilden arrangerad eller spontan?

De tre männen orsakade min lustiga magkänsla, på Bendigos bästa bar. Intressant hur det förflutna smyger på en ibland.

Välkommen, sa den tyska blonda kvinnan med ett perfekt vitt leende. Hennes klackar ekade i kontorsgolvet.

- Här ska vi sitta.

Vi satte oss ner runt ett ovalt bord med en apparat i mitten, instoppad i en liten vaderad portfölj.

Vi pratade och pratade, det var längesedan jag pratade så öppet med en främling. Under 15 minuter hade vi avverkat jet lag, hur det är att vara europé i detta land, de olika stadsdelarna i Melbourne, hur det är att säga hej då till sina föräldrar och hur vi från Europa är mentalt olika människorna från landet med en stor sten i mitten.

- Men just det!  sa hon, vi kanske ska börja intervjun.

Det var komiskt tyckte jag, att vi båda satt där för en anställningsintervju. Hon för att välja den bästa kandidaten, jag för att kunna få en stabil inkomst och att vi båda glömt att det var just en arbetsintervju. Efter några frågor frågade hon om jag ville träffa teamet. Vi vandrade genom olika moderna lokaler, polerade i vitt och blått. Personalen såg glad ut, glada för att träffa mig.

Apparaten som jag ska försöka implementera och skydda var bortglömd, ingen presentation.

Nu hänger det på mitt visum, tror jag.

Jag och tysken klickade.

Bjuder på en Anette som LA gangsta. Jo då, det var trovärdigt, en kvinna på maskeraden undrade om detta var min vanliga stil, om inte så skulle jag fundera över tanken. Hmm ska man ta det som en komplimang?

Trovärdigt.

Jag blir lika förvånad och illa till mods när jag hör personer i detta land referera negativa saker, tankar eller upplevelser som "gay". Exempelvis

Åhh denna låten är så gay (detta syftar på att en låt är väldigt dålig)

Vilken gay film (och refererar inte till Brokeback Mountain)

Den tröjan är ju så gay

Denna festen är gay

Eller den restaurangen var gay

Alla dessa påståenden syftar till något negativt. Hur uppfattar de personer som faktiskt är gay, detta syftningsfel?

Men vi har alltid sagt så, fick jag som svar, det är inget nedlåtande utan bara något man säger.

Liksaså är det med de sexistiska syftningar, att vara en "pussy" är detsamma som att vara svag, liten och obetydelsefull.

Vaginan innehar otroligt starka muskler, så starka att de kan klämma ut nytt liv, hålla mänskligheten vid liv. Det är nog den mest betydelsefulla och starka musklen som finns.

Att ha "balls" däremot syftar på att man är stark, modig och macho. Egentligen syftar ju detta till en liten känslig testikel som varken kan hantera kyla, för mycket värme eller slag.

Tre personen med blädderblock framför sig, antecknade och följde mitt varenda ord och uttryck. Jag var totalt utelämnad till en jury bestående av tre högt uppsatta, utbildade doktorer och forskare. Där satt jag, obekväm i maskeradkläder, för så kändes det. Svarta pressveckade byxor, vit skjorta och kavaj. Framför mig hade jag mitt lilla block. Min röda penna skakade av nervösitet medan jag försiktigt försökte klottra ner detaljer om tjänsten. Mest använde jag pennan som en ursäkt för att förmildra ögonkontakt med de inblanande.

Frrågorna haglade.

Det är märkligt hur man untanför sin behaglighetszon kan svara på sådana komplexa frågor. Nu när jag tänker efter, hade jag kunnat sitta där alldeles tyst och stirrat ut genom fönstret. Men svaren fanns där, där någonstans.

Men trots hackiga svar som ändå innehöll någon form av relevans kände jag mig liten och obetydelsefull, för hur kan tre personen under en halvtimmes tid kunna veta vem jag är, veta vad jag är bra på.

Det är en märklig situation det här med intervju, alla ens egenskaper ska pressas in på en halvtimme. Ens snart 30 åriga liv, kortas ner till en halvtimme.

Hur som helst, jag gjorde mitt bästa. 

Jag har alltid fascinerats av saker man kan inhandla på en toalett. Jag minns när jag var liten, existensen av en toalett belägen under stortorget i hemstaden.

En smal kakeltrappa ledde en ner under jorden. Efter ett trappsteg eller två kom stanken, som en vägg ungefär, slåendes mot en. Det var en stank av urin, en fruktansvärd stank. Hur som helst, fanns det en liten automat där nere.  Den sålde underliga saker. Tamponger, kondomer (som jag vid den ålder säkerligen inte visste var det var), bindor, näsdukar eller munvatten. Denna apparat har alltid fungerat som en prototyp då jag sprungit på liknande toalettapparater runt om i världen.

Likaså nu i veckan.

Det var en ganska fåfäng bar mitt i Melbourne.  Personalen skrattade, skämtade med varandra och såg aldrig uttråkade eller en aning sura ut. Antingen var det en grymt bra arbetgivare eller så hade denna hjärntvättat de stackars underbetalda ungdomarna. Men det som fascinerade mig mest var inte personalen (trots dess oemotståndliga charm) utan det var maskinen på toaletten. Den sålde inte kondomer, näsdukar eller deodorant. Nej, för på väggen hängde en plattång, till håret alltså.

En plattång!

Lägg i 2 dollar så kan du använda denna apparat.

Från kondomer till plattång, vilken utveckling. Kanske är det så det fungerar på krogen på 2010 talet. Först fin i håret, sedan kondomköp på hemvägen.

Plattången är nutidens nya kondom.