Inte troode jag att det kunde bli minus 4 grader i Australien, men attans vad kallt det är i Canberra, som vad jag nu lärt mig ligger i en grop.

Visserligen var kylan något som förvånade mig, med det som förvånade mig mest var när en australiensare skulle skrapa bort frosten på sin bilruta.

Australiensare har ju givetvis inte isskrapor så därför kom hans blodgruppslegitimation äntligen till användning. Han tog sig ur bilen i endast skjorta och en sommarjacka, när sedan isen skrapats bort hällde denna man mineralvatten på rutan för att ta bort (tror jag) resterade isrester.

Vad han dock inte hade räknat med var att vatten ju faktiskt blir is när det är minusgrader, vilket ledde till att han täckte hela rutan med just is än en gång.

Jag skrattade så jag fick ont i magen.

Då kom legitimationsskrapan fram till användning än en gång.

Måste jag nämna att denna man var Leigh?

Katten bloggar medan vi drar till Canberra!

När man först kommer till en ny plats, ett nytt land, en ny kultur slås man som alla vet, av olikheter. Först kanske man tycker att allt är bättre hemma, hur de gör saker här är ju bara bakvänt och konstigt.

Sedan efter ett tag börjar man inse att vissa saker mirakalöst nog är bättre lösningar än de som man växt upp med. Vissa strukturer fungerar till och med bättre än i landet lagom. landet med mellanmjölk, kaviar, jantelag och spendrups.

Denna insikt är en insikt som kommer några månader in i ens flytt. Att flytta utomlands är ungefär som att göra en resa som en forskande antropolog. En forskare som sätter sig in i andra konventioner och normer. Att acceptera en annan kultur trots att den ibland verkar banal, att placera sig utanför sin egen säkra kontext är en erfarenhet jag inte vill komma ifrån.

Det var inte längesedan jag satt på en fest, undradens varför alla pratade två och två, eller skeptisk till att folk inte tycktes inkludera alla i ett samtal. Det var inte längesedan jag tyckte det var konstigt att alla tog bilen överallt när man kan cykla, det var inte heller längesedan jag tyckte det var besynnerligt att ingen bryr sig om politik. För minsann tyckte jag då, att det var ju mycket bättre hemma, där man kan diskuttera med nästan alla man träffar, hemma i landet där alla har en åsikt.

Det är inte föränn nu som jag insett att här har man också åsikter, men åsikten är annorlunda, åsikten är snarare rätten till att inte ha en åsikt.

Som antropolog ska man inte döma eller placera sig som den dominanta frälsaren, istället ska man acceptera att denna kultur är annorlunda än min. Det är nog i det stadiet jag är nu, jag accepterar och har kommit att älska dessa människor som inte bryr sig om varken musik, politik eller feminsim. Jag har accepterat, tagit in nya människor och lagt mina konventioner och inlärda normer åt sidan.

Det är då det är dags att stanna här för alltid eller att åka hem.

Jag åker hem, men kommer alltid ha detta land i mitt hjärta.

Man har ju hört historer om asiater som kommer till Australien och därmed har svårt att hitta sina traditionella asiatiska matvaror vilket bidrar till att de går hastigt upp i vikt.

Som utbytestudent här för några år sedan märkte jag att det var just många asiater på studentboendet som fick känna på denna nya tunga verklighet. Inte trodde jag att jag skulle vara en av dem, ty jag är varken asiat eller har ändrat mycket på min kost.

Jag ställde mig på den relativt nyinköpta vågen och skrek, ungefär som de gör på en reklamfilm för viktväktarna.

Jag hade gått upp över 10 kilo på en vecka!

Jag grät inte, jag tog det med en klackspark och gick till gymmet. Leigh hade även han gått upp över 10 kg, det var då vi insåg att vågen hade gått sönder då betongstenar från badrumsrenoveringen hade fallit ner på vågen. Jag måste erkänna att detta faktum stillade mitt sinne, dock tycker jag att Leigh kunde sagt detta innan jag sprang över en mil på löpbandet och nu har fyra blåsor på fötterna.

En kvinna kom in i butiken medan jag räknade kassan. Attans! tänkte jag som hade räknat kassan lite för tidigt före stängning.

Jag försökte se trevlig ut men ville absolut inte att hon skulle köpa något eller röra till min perfektionistiska folkhemsordning, då jag precis hade finkammat alla klädstänger. Kvinnan hade blonderat hår, var i 60-års åldern, luktade dyr parfym och använde uppenbarligen alldeles för mycket smink.

-Jo, jag kom hit för att få tag i en av era manliga modeller från modeveckan. Jag tänkte efter och påpekade att jag tyvärr inte visste namnet på någon av gossarna. Vad synd sa hon, samtidigt slog det mig att jag visste ju namnet på en, Leigh var ju med, mannen som tog allt med en nypa salt och skrattade åt hela spektaklet.

Hur såg han ut, undrade jag.

-Långt hår och lång, svarade tanten. Jag höll på att trilla omkull bakom kassan, -Jo, jag vet vem han är, svarade jag och försökte se oberörd ut. Ni vet, de tillfällen som man verkligen försöker se oberörd ut men i själva verket gör att man ser oerhört förvånad, glad eller ledsen ut. Jag tror jag stod där med ett jätteleende som jag försökte dölja i oberörendehet (tror inte detta ord finns)

Tanten var någon chef på det stora shoppingcentret i Bendigo, hon ville ha Leigh som modell på deras catwalk.

Leigh tror nu att han blivit head huntad av en modelagentur och är ganska så stöddig medan jag retar honom med att han går hem hos äldre kvinnor.

Galet kul!

Jag bjuder på en modellbild på den nye modellen (i smyg då)

   Och han som hade målarboots på sig under modekvällen.

Inte är det någon som varnar för värk, sveda eller åkommor.

Inte vill någon tatuerare medge att röd bläck kan ge biverkningar.

I detta nu är det åtta månader sedan jag tatuerade in rosa-röd-orange bläck på armen. Efter tre eller fyra (har tappat räkningen) läkarbesök är den fortfarande inte färdigläkt.

Men det ser bättre ut nu, det ilar inte i längre i hela armen, jag sover bättre och det känns inte som om armen är fylld med vattenkoppor eller löss.

Dermetits! sa den irakiske läkaren. Äntligen efter diverse tatuerares dåliga förklaringar, läkares okunskaper och ovilja var det nu någon som visste.

Tatueraren däremot som hade 20 års erfarenhet tyckte till exempel att jag skulle tatuera över såret med en annan färg för att på så sätt få blåsor och dylikt att läka. En annan tyckte jag skulle låta det vara och en tredje att jag endast skulle smörja in den med vaselin. En läkare gav mig recept på kortison, en annan visste inte och den tredje, hallelulja, såg att jag fått en allergisk reaktion och gav mig, dermetitiskräm.

Nu så, små och stora blåsor, nu så, era monster nu ska ni tacklas bort av denna vita gudakräm. Efter en månads användande är det nu bara en blåsa kvar, man kan se att det föreställer en lotusblomma. Ingen frågar längre om detta är ett brännmärke eller en ny slags scar-tattooing från Europa.

Tack Irak! Tack gudakräm!

Min 93 åriga något släkting påpekade för något år sedan att det nu minsann var fler män som tappade håret. Inte kunde hon minnas när hon var ung att så många unga män i 30-årsåldern blev flintskalliga.

Jag tänkte efter lite på hennes iakttagelse och konstaterade då, att det ju säkerligen är många fler idag som rakar av håret än vad de gjorde på hennes tid. Det kunde ju vara så att hon inte kunde se skillnad på dessa män, vidare de hade naturligt eller skapat håravfall.

Nu några år senare då jag befinner mig i ett annat land, inser jag att det kanske rymmer en uns sanning i hennes påpekande. Vad jag efter sju och en halv månad i landet med en sten i mitten kommit underfund med är att det inte finns många män med en bar skalle. Ingen i min umgängeskrets, ingen i min kundkrets eller på stan är flintis.

Det är inte endast genom egna iakttagelser som detta fått min uppmärksamhet utan efter lite rundfrågning påpekar också landsmännen att det är ytterst ovanligt. Detta får mig att undra.

Teori 1

Vi kan i Sverige ha ändrat på vår livsstil eller vår kost som bidragit till håravfall. Kanke fungerar friterad mat som en skyddsfaktor för håret?

Teori 2

Det kan ju vara att vi alltid har det varmt inomhus och på så vis vi inte har använding för allt vårt hår. Om detta är fallet skulle ju i så fall kvinnor också tappa håret, så denna teori förkastas direkt.

Teori 3

Vi har andra gener som inte härstammar från Englnad och som inte gillar hårväxt.

Teori 4

Intellektuella personer brukar inte bry sig huruvida de har hår eller inte på huvudet, de har andra djupa saker att tänka på. Sverige vimlar ju av intellektuella poeter, musiker, rödvinspoeter och andra filosofer, detta har således bidragit till att fler tappar håret då det finns en utarbetad copingförmåga i populationen. Vi svenskar kan alltså hantera håravfall. Denna teori är med full säkerhet min subjektiva observation och måste därför också den förkastas.

Slutsatsen lämnar oss med två alternativ, gener eller livstil. Denna ständiga fråga nature vs nurture, någon som har en teori?

Ungefär där vid den vita linjen ska du klippa, fyra ränder från botten. Vi klippte kjolen genom att lägga den på golvet för att sedan kapa den rakt av längs den vita randen. Perfekt, nu är inte skoluniformen för lång längre.
Vad vi glömt var att alla kjolar, även skoluniformer är längre där bak, detta för att som de flesta vet täcka ändan. Just denna detalj var något vi helt missat, så istället för att se ut som en oskyldig skolflicka med pippelotter såg jag nu ut som en pervers Britney Spears- skolflicka.
Det var nämligen en fest med dress code - begagnade kläder. Män i bröllopsklänningar, nattlinnen och diverse skrudar blandades med brudtärnor, mormorsklänningar och skolflickor med en pinsamt kort kjol (jag).