50 meter utav lycka. Det kanske låter absurt och överdrivet. Men jag tror att 50 meter kan vara en ganska bra uppskattning, för 50 meter är vad Bendigo har att erbjuda. 50 meter av förströelse som jag gillar.

Vi har El Gordo, ett underbart fik ägt av en tysk vid namn Oliver. Han är en sådan där mysig man som man blir vän med direkt efter första kaffekoppen. En man som alltid vill veta hur det är, ler och undrar minsann vad Anette ska äta till lunch idag. Oliver har döpt sitt fik efter en legend, El Gordo.

El Gordo sägs vara en frihetskämpe som befriar slavar på kaffeplantagerna i Colombia. Detta är anledningen till att Oliver endast säljer rättvisemärkt kaffe. Rebellen, El Gordo har Oliver fantiserat ihop, han finns således inte, men det är inget Oliver tänker berätta för sina kunder. De kan gott tro på att en underbar man som El Gordo existerar.

Sedan bredvid El Gordo har vi Robe, butiken där jag jobbar. Butiken som alltid spelar bra indie (jo för min Ipod är alltid inkopplad), säljer fina plagg och har en mysig och kulturell kundkrets.

Bredvid Robe är The Dispensary beläget, en restaurang med en europeisk känsla. Maten är lokalproducerad, välplanerad och kulinarisk. På väggarna hänger vinylskivor med allt från Fleet Foxes till Pink Floyd. Ägaren Tim ser europeisk ut han med, han sitter alltid i bardisken, dricker en kaffe och klickar på sin Mac Air. Stället är packat med Bendigos kulturelit, speciellt på söndagar då det serveras kontinental och vällagad frukost.

Ungefär detta är 50 meter, 50 meter av dekadens, stil och medveten förströelse.

Bendigos lycka

Den vita välstickade jumpern i material av komplett ylle, klär den moderna italienska mannen perfekt. Denna jumper passar en man i nutiden, en man som är trendig, lever storstadsliv och njuter av tillvaron. Den vita draperingen gör att jumpern inte håller tillbaks på varken lyx eller kvalite'.

Att besöka en vintagemässa är hysteriskt kul då man hittar modemagasin från tidigt 80-tal, utspridda över en soffgrupp i gult.

Mormorslägenhet skulle det nog vara på svenska. Eller åldersdomshem med en hemma-känsla kanske. Ja jag vet inte, men vi hade kört i två timmar, mitt in i rusningstrafiken i en stad med 4 miljoner jäktande människor. 

Istället för att knacka på dörren som man annars brukar göra då man ska inspektera en hyresrätt stod värden redan på trottoaren med en gigantisk ficklampa i högsta hugg. Han haltade lite, såg nog äldre ut än han faktiskt var. Med sitt stativ till ficklampa visade han oss sitt stolta bygge, sin Granny flat.

Ett hus fast i deras hus, tänkte jag.

Han öppnade dörren som mest likande en dörr som skulle kunna passa på ett uterum. Det var en tvåa med kök, nyrenoverat och inga pengar hade hållits tillbaka i renovering, sa mannen medan han stolt visade runt oss bland heltäckningsmatta, krämfärgat plastbadrum med mässingsdetaljer och inbyggda garderober med speglar. 

Sedan kom hans fru, hon granskade oss medan vi satt i deras soffa och kände oss som små barn, ja som att vi var deras tonåringar.

Hon förklarade med sin bestämmda stämma att hyran egentligen var för låg för vad som egentligen ingick (endast 8000 kr i månaden) och att de ville ha någon som bodde där lääääääääänge.

Inga fester, hög musik, rök eller stim. Vi delar ju samma uppfart.

- Vad är det för fönster? undrade Leigh och pekade på fönstret utanför entre'n till "våran" lägenhet.

Jo, det är vårat sovrum, svarade kvinnan.

Malmö- Melbourne

10        -   0

Inte vill man bli tonåring igen då man snart är trettio.

När man befinner sig uppe bland bergen känns det ungefär som om man befinner sig i en Hitchcook film, ja Fåglarna, för att vara mer precis.  Skillnaden är att fåglarna inte anfaller en för att äta på en eller försöka döda en (hoppas jag) utan de vill nog mest bara hänga.

Efter en löprunda uppe bland berg och natur (och andnöd) var det som gjutet att avsluta med lite yoga på verandan.  

Detta genom en ställning ståendes med händerna upp i luften, benen böjda, magen in och ut med rumpan, ja ni förstår. Denna ställning kan nog inte klassas som en av de mest tilltalande i yogans värld, vilket dock den rödgröna papegojan struntade fullständigt i.

Den ville också vara med.

Detta förstod jag då den utan förvarning flög och satte sig på min hand. Där satt den kvar ett bra tag. Perfekt tänkte jag, i yogans värld, en perfekt bird position.

      Leighs hand och hans kompis, Sten

På väg till bergen, till Jamieson, ett paradis faktiskt. Ett ställe där bergstopparna blandas med exotiska fåglar, känguror och kokkaburror (hur stavas detta?)

Det bästa med stugan där är också att det finns värme. Värme denna självklarhet i Sverige ska nu upplevas igen. Det ska eldas och eldas, till det kanske till och med blir 22 grader.  Lycka!

Jag hittade dock inga fina bilder av Jamieson på denna laptop, istället förgyller jag er vardag med bilder från vackra Sverige som jag tagit när jag varit på vift med jobbet.

Håll i hatten!

   Jonas en vacker höstdag i Höstersund.

  Fina huvudtstaden.

  På konferens i Visby, inte just då i för sig. Hade kunnat tänka mig att bo i det huset faktiskt.

   Mn utsikt från mitt föredetta kontor. Under denna betäckning ligger måhända en minigolfbana.

En flaska rött. Si sådär runt en 5 dollar strecket. Perfekt för en tisdagskväll. Billigt, ingen direkt smaksensation men prisvärt ändå.

Där stod vi i kassan vid snabbköpet, jo för i landet med den stora stenen i mitten finns alkohol till försäljning nästan överallt. Jag var lätt rosenröd (illröd som en tomat) efter stepträning och Leigh fumlade med matkassar och kreditkort.

- Har du legitimation, undrade den unga killen i kassan.

- Ja visst, svarade Leigh, som nu hade händerna fulla av kort, matkassar, vin och mynt. Jag var som vanligt efter träningen, borta i min värld, stirrandes på de olika tilltuggen under kassan.

- Får jag se ditt leg också!

- Va? Mitt?,  svarade jag och kom tillbaka till verkligheten i ett nafs.

Men jag har ju bara gymväskan och en vattenflaska. Killen i kassan envisades på att jag  skulle bevisa min ålder  (märk väl, det är 18 årsgräns att handla vin i detta land).

I min ögonvrå kunde jag se Leigh muttrandes och funderandes, han hade liksom ett negativt skal runt omkring sig. Samtidigt som han ivrigt försökte att förklara att jag minsann var inne på mitt trettionde år hade jag det största leendet man kan tänka sig. Ja, hela mitt ansikte såg nu ut som en stor mun.

  - Det gör inget påpekade jag, vi behöver inte dricka vin.

Nä, för jag var redan så glad och full av smicker att jag glömt orsaken till hans förfrågan. För visst trodde kassakillen att jag såg ung och fräsch ut, att jag nog användt en mycket bra ansiktskräm de senaste åren och faktiskt försökt undvika solen. Efter Leighs utvärdering om hur de ibland gör stickprov på legitimationskoll och att han tog sitt jobb på fullaste allvar, var min strategi återigen tillbaks till ruta ett. 

Vi körde till en annan affär.

Vissa arbetsdagar förgyller vardagen, ja kanske till och med livet.

För denna dag kommer jag alltid minnas,  plötsligt förvandlades gränden där min butik ligger till en sjungande flash mob.

Alldeles vackert!

Jag fick mina 3 sekunder på youtube, tittandes ut genom butiken, Robe. Jag väntar nu febrilt på samtal från journalister, TV och tidningar efter min stora insats.

Tänk om man kunde få bygga sin egen verklighet, sin egen fristad. Då tror jag att jag skulle placera Malmö i Australien. För visst hade det varit perfekt att placera Malmö i ett klimat som här, där det aldrig blir minusgrader och massor med sol, papegojor och fina stränder. Australienarna hade också vunnit på det tycker jag. De hade ju fått Malmöitisk kultur blandat med machomän, skulle behövas tycker jag (eller kanske är det bara jag som haft oturen att träffa så många byggnadsarbetare). De hade fått billig falafel och en lång bro (kanske inte hade räckt till Indonesien, men ändå).

Det bästa av världen i en värld.

Jag skulle kalla det Malmstralia!