Detta är ett brev till dig, ondskans man. Du som förstört för så många, du som lever för ondska. Din ideologi verkar noga uttänkt, det kan jag inte förneka. Men du tycks glömt trots ditt höga onda IQ att din teori är motsägelsefull.

Du strävar (eller förlåt strävade) efter ett etniskt Norge och Europa genom att avrätta dina medmänniskor. Detta vet du mycket väl att du åstadkommit. Dock har du nog missat i din avskyvärda beräkning och manifest, att ni inte är många. Visst finns det många högerströmningar i Europa, det sticker jag inte under stolen med. Dock är dessa, dina så kallade anhängare eller likasinnade långt ifrån handling, deras ideologi sträcker sig till tanke, vilket är fruktansvärst nog. Så med all sannolikhet innebär detta att om du skulle skjuta av alla oliktänkande och de som inte skulle ställa upp på dina avrättningsplaner skulle ditt land inneha en population på si sådär 12 personer.

Detta kanske för dig, då du är en extrem egenstöring och ond person inte vara något problem. Du skulle säkerligen svara att ni skulle sitta i en stuga i skogen, odla era egna grönsaker och utbyta era ideologitankar med varandra, ni likasinnade onda riddare.

Men det är ju just det Anders, vad skulle ni sen göra? Allt du känner till, allt ni vet är baserat på ren ondska och hat. Ditt liv är uppbyggt på att hata, att bekämpa kärlek, och att skilja på människor. Vad skulle ni göra där i skogen då ni inte har någon att hata längre?

Jo det finns en del alternativ

• Ni skulle börja hata varandra då detta är de enda känslorna ni någonsin behärskat vilket skulle bidra till att ni förintade er själva.

• Ni skulle ta var sin stuga, spela world of warcraft (om det funnits Internet och datorspel fortfarande eftersom ni förmodligen avrättat alla speltillverkare och bredbandsleverantörer) och på så sätt dö ensamma framför er egen andedräkt.

Dessa utsagor av din egen utopi har en sak gemensam, de upplöses av sig själva. Din utopi skulle aldrig fungera, vilket just är grunden i en utopi.

För vet du, det som fungerar är kärlek, gemenskap och respekt för alla individer i samhället.

Aj aj aj vilken miss efter en nio års lång rapport.

En kvinna på väg hem från fest en tidig morgon.

En klassiker, det har man ju läst i tidningen. Visst är det inte ofta jag promenerar hem själv, men i lördags eller snarare söndagsmorse såg jag inget annat alternativ. Solen hade gått upp, det var ljust, helgjobbarna, ja till och med löpare syntes till lite här och var. Jag gjorde en snabb kalkylering över situationen, vilket resulterade i att jag inte insåg att det var någon fara. Bärandes klänning efter en stor födelsedagsfest ansågs jag dock av en man på cykel jag var utmärkande, provocerande eller vad vet jag.

-          Flickan, flickan, stanna jag vill bara prata med dig, jag är inte alls farlig. Vi kan väl snacka lite?

Först svarade jag i god tro att jag var trött, klockan var sex på morgonen och jag ville hem och sova. Men mannen gav sig inte. Han blev ivrigare och mer påflugen. Istället för att vid Spångatan, hålla sig på sin vägkant cyklade han nu bort till min kant.

-          Men flicka, vi kan väl bara prata lite, jag är inte alls farlig, jag jobbar ju här vid möllan.

Som om det skulle rättfärdiga att han inte var farlig. Vad jag förstår kan väl män som provocerar kvinnor även de ha ett jobb.

Jag gick fortare och fortare. Nu hade vi hamnat vid Folkets park. Jag hade tagit upp mobilen och pratade med min själsfrände som nu följde mig på google utifall han skulle larma polisen. Vi pratade, hade en diskussion om allt möjligt för att avleda mannen, dock hade han ingen förståelse för att jag var upptagen i ett samtal.

Nu gick han mycket närgånget inpå mitt revir, min yta. Mina fötter värkte efter kvällens dansande i de obekväma skorna. Men nu var jag riktigt rädd, uppjagad och skärrad, fötterna fick värka bäst de ville, jag traskade på och han bredvid.

-          Ursäkta sa jag, du är säkert trevlig, men jag är upptagen i ett viktigt samtal, på väg hem och vill inte prata med dig.

 Istället för att svara direkt skrattade och fortsatte att påstå att han inte var farlig, att han ville prata bara med mig, vackra flicka.

Vid rondellen utanför Debaser stod två indiekillar, när jag gick förbi med den påflugna mannen bredvid, undrade de om vi hade tändare. Jag såg min räddning och började trevligt att leta i väskan fastän jag visste att jag inte hade en sådan. Mannen stod fortfarande kvar. Jag lutade mig då över till den röksugne indiekillen och viskade.

-          Han har förföljt mig ett bra tag, kan ni låtsa som om att ni känner mig och stanna tills han går.

Killen spelade med, då mannen med cykeln kände sig överflödig och besegrad gick han vidare.

Men denna incident som slutade på ett bra sätt fick mig att undra.

Ska man vara rädd att gå hem som kvinna?

Varför ska någon kommentera ens utseende, eller inte acceptera att man vill vara i fred?

En sak är säker, jag går aldrig hem ensam igen (vilket är mycket synd).

Tack Leigh för att du stannade i telefonen från andra sidan jordklotet och tack till den okände indiekillen för att du var röksugen.

Allting är som vanligt, det var lördagseftermiddag och jag befann mig på Möllan för att ta en kopp kaffe i min ensamhet. Det var full rörelse på torget, folk skrattade, drack kaffe och arbetade. Människor bärandes stora kassar med helgens inköp passerade frekvent. Det var en helt vanlig Lördag.

Men något fruktansvärt har hänt, ett attentat fyllt av ilska har drabbat stummen av vårt civiliserade samhälle.

Jag kan inte tänka på något annat, det är svårt att förstå, hur en människa kan vara något så ond. Kaffet smakar inget, min skrivbok gapar tom, jag saknar ord.

Utanför caféfönstret är allt som vanligt, men något kommer att för alltid bli förändrat.

Visst får man ha semester när man är arbetssökande? Semester behöver ju inte innebära glassiga drinkar på stranden, shoppingweekends eller dyra restaurangbesök.

Semester blir istället linssoppa, billigt vin och campingstuga i Härjedalen.

Alla fina bloggläsare, nu tar jag semester men hoppas givetvis på ett varmt återseende när de kalla vindarna viskar, lattemaccianette- kom tillbaks.

Om jag nu hör detta kall förstås.

Då är man inne på sitt trettionde år. I trettio år har man alltså snart levt på denna jord. Otroligt egentligen då jag inte direkt känner mig så värst annorlunda sedan tonåren. Ens närmsta vänner börjar hejvilt gifta sig och skaffa små människor medan jag

• Aldrig ägt en dubbelsäng
• Inte varit sambo på riktigt
• Väljer fortfarande vin efter pris
• Tror att de som är 25 är i samma ålder som mig
• Planerar fortfarande utgång varje helg
• Deckorerar mina väggar med klänningar
• Undrar vad nästa stad eller land är som jag ska flytta till

Men samtidigt är det nog något som förändrats.

• Jag älskar debattprogram
• Börjar tröttna på att bo på Möllan
• Märker skillnad mellan Shiraz och Merlot
• Tar gärna en fika själv och läser tidningen
• Tycker det är mysigt att vara hemma en fredag ändå
• Ser en fördel med att tvätta fönsterna
• Har insett att solen är farlig och går aldrig ut utan solskyddsfaktor

Så visst är mycket annorlunda sedan tonårstiden. men 30?

Efter att ha befunnit mig i Malmö i nu snart tre veckor har jag insett följande.

• Malmö är en underbar sommarstad, folk är utomhus och ser allmänt lyckliga och euforiska ut
• Man säger inte, Hej hur är det, när man möter någon i Pildamsparken
• Solen går ner underbart sent
• Alla pratar svenska
• Det finns betydligt mindre junkfood
• Det finns lägenheter och inte bara villor
• Folk verkar dricka öl varje kväll
• Personen som jobbar i kassan på ICA undrar inte vad jag gjort idag och packar heller inte mina varor

Efter tre veckor älskar jag min hemstad mer än någonsin och får infinna mig att inte längre hälsa på främlingar vilket jag tyckte var ganska mysigt ändå.

Man läser ofta om hur den nya arbetsmarknaden blivit hårdare, inhumanare och ytlig. Det är inget jag direkt funderat på eller upplevt förrän - nu.

Nu då jag fått svälja min stolthet och insett att jag inte endast kan söka offentliga utredarjobb utan måste ta det jag får. Jobb där jag tar bort mina erfarenheter från mitt CV för att inte betraktas som överkvalificerad.

Ett nytt fenomen har ertappats på dessa jobb, inte längre verkar det vara erfarenheterna som avgör ens utkomma utan utseende och försäljningsförmåga verkar vara allt mer av betydelse. Förmågan att sälja sig själv.

Se det som om du ska köpa en dator, stod i Metro i veckan, du vill ju veta vad datorn innehåller, dess positiva styrkor innan du köper den. Vad den nya arbetsmarknaden glömt är att vi inte är en dator, vi är inget ting som ska säljas och köpas för pengar.

Denna vecka har jag sökt minst fem jobb där ett krav är att skicka ett foto! Varför då? Är ens skal verkligen viktigare än ens bagage? Diverse rekryteringsföretag kräver dessutom att jag laddar upp ett webb-CV. Lugnt tänkte jag, mitt CV är ju uppladdat på webben, dock var det inte så det var tänkt. Istället ska den arbetssökande förnedras ännu mer (som om det inte är nog att inte ha jobb) så att hon tvingas spela in en film om sig själv, en film där hon ska sälja in sig själv. Jag har en bra hårddisk, 4 RAM och fin design, massa MB eller hur var det nu, var vi arbetssökande inte som en dator?

Solen skiner, det är sommar och varm luft befinner sig runt omkring Malmöborna. Det är sådana dagar då jag och föräldrarna tar oss ut till Sibbarp. Numera har jag också fått mig en solstol, de har uppgraderat sig till, som pappa uttryckte det, pensionärstolar, vilket har resulterat i att jag fått deras gamla. Så nu kan även jag sitta där med Sydsvenskan, diskutera vädret och njuta i min egen brassestol.

Sibbarp är intressant ur den aspekten att medelålder är 55 +. Här ser man inga stekare som tror Malmö är Play del Ingles, här finns ingen latte eller gelato, utan här finns toaletter och en korvkiosk.

Gräsmattan vimlar av pensionärer som vallfärdar hit så fort det är plusgrader. Pensionärer i läderhud och läppstift.

Men jag gillar Sibbarp, här kan man hitta sin lilla oas mellan en nässelbuske och en soptunna, sitta i sin brassestol ostört och läsa en bok.

Inga vattenskotrar syns till eller spända magmuskler.