Det var sent 90- tal, kvinnoidealet uppmuntrandes av H&M orsakade ramaskri och trafikolyckor. Ann Nicole Smith poserade längs alla svenska gator iförd endast underkläder, en sugen blick och opererade bomber. Den kvinnliga befolkningen var rasande över detta ideal, den sugna kvinnan som alltid var redo. Jag var en av dessa kvinnor. Kampanjen var således ett kvinnoförtyck skapat av mannen, det patriarkiska förtrycket.

Nu 15 år senare ser modellerna annorlunda ut. Att posera ala´ nittiotal-Smith är nu endast förekommande i sliskiga herrtidningar. Den sugna blicken har bytts ut mot den nerdrogade nyvakna kvinnan. De stora bomberna är utbytta mot magra kroppar som ser ut som om de ska rasa ihop vid minsta beröring. Ögonen är sotade för att ge den trötta looken.

Kvinnornas raseri har tystnat och det sker inte längre några trafikolyckor på grund av den sugna blicken. Männen bryr sig inte längre om det nya kvinnoidealet.

Gång på gång hör man män säga att de vill ha en normal kvinnokropp, en frisk och inte undernärd kropp.

Enligt mig har 90-talets manliga förtryck mot kvinnan nu bytts ut till kvinnans egen förtryck mot kvinnan. Kvinnan har skapat detta nya ideal som hon själv inte kan leva upp till, det androgyna idealet där männen inte bryr sig länge.

Vi har gått från ett patriarkatiskt förtryck till ett matriarkiskt förtryck på 15 år. Ingen direkt vidare utveckling faktiskt.

One morning.

A boy named Leigh went outside to see his dogs.

 

De gigantiska aluminiumhissarna stirrade ut i kapprummet som två stora ögon. De två stora ögonen var de som välkomnade besökare till tredje våningen. Tredje våningen som var Arbetsförmedlingen.

Det var mitt första besök till denna instans. Jag vet knappt vad man gör där för visst söker man ju alla jobb på nätet, men mamma hade sagt att det var bra att skriva in sig.

Så där stod även jag stirrandes på två gigantiska metallögon, för jag hade kommit för tidigt, en tio minuter eller så.

Sedan kom dem, en efter en. Först ut var en kvinna i 55- årsålder, hon hade birkenstocksandaler med strumpor i.

-  Det är fan för jävligt att man ska behöva gå hit, sa hon på bred skånska, alldeles för jävligt.

Jaha, tänkte jag, tog en klunk på min latte och undrade om jag också skulle tycka att det var för jävligt.

- Det är mitt första besök, intygade jag.

Hon såg fundersam ut och berättade sedan hennes livs historia. Hon hade två söner, en med eget företag och en som var arbetslös och att det minsann var omöjligt att få jobb idag.

Nästa besökare var en kort knubbig kvinna med blekt hår. Hon bar på en motorcyklehjälm under armen.

-  Jaha! Men har dem inte öppnat än, va fan, jag har ju kört ända från Oxie, jag måste varit himla snabb idag. Ähh det är för jävligt att man måste ta sig ända hit.

Sedan försökte alla trycka på våning- treknappen i hissen, men den var låst, än var det ju några minuter kvar tills klockan slagit tio. De två tanterna höll med om att det var för jävligt att de inte kunde ha personalen där innan de öppnade.

Dörren öppnades och in kom en kvinna i leggings och magväska gåendes med en snäll försynt man med invandrarbakgrund. Mannen testade således också trycka på hissknappen och upplyste oss alla att det inte funkade.

- Han är dum i huvudet, sa kvinnan som kommit med honom.

Kanske är det gifta och gnabbar.

Vi väntade lite till, sedan testade den snälle mannen igen.

- Skynda allihopa, det funkar, skynda skynda innan dörrarna stängs!

Han var mån om att alla som väntat skulle få plats. Den arga kvinnan suckade och sa till oss andra kvinnor i hissen,

- Han är fan inte klok!

Det slog mig då att de aldrig träffats innan och att hon antagligen var främlingsfientlig.

Väl inne på förmedlingen blev jag väl bemött.

Inte kan det väl vara så farligt att behöva gå dit, de fick i alla fall A-kassa, det får ju inte jag.

Men jag klagar inte, men hittar nog dock jobben på nätet istället.

Vad passar inte bättre sin andra dag hemma i landet lagom än att se Jönssonligan på Mallorca, besöka Ikea, äta dill och te i Svedala. Mer svenskt kan det nog inte bli.

Jag har även integrerat med en främmande person. En äldre man behövde hjälp vid kaffemaskinen på Ikea, jag kom till hans stora räddning, för är det något jag kan så är det kaffe. Han tackade så hemskt och skrattade. Det gjorde mig glad, att jag nog fått allt om bakfoten, visst kan svenskar också vara glada och prata med främlingar. 

Det är likadant var gång, att komma hem är återigen en känsla av migration. För visst är det så att det nu är omvänt, att det jag kände kommandes till landet med en sten i mitten, alienationen, utanförskapet och konstigheten nog också är tvådimensionellt.

Inte tror man att samma känsla ska uppenbara sig på hemmaplan, men att landa efter en ensam resa på 26 timmar för att dimpa ner i en stad jag inte bott på över 16 månader var det ungefär samma känslor jag fick. Alla talar svenska, det låter konstigt. Ingen log eller hälsade när de passerade mig. Det kändes främmande och arrogant då en tant på Kastrup råkade gå in i mig utan att varken säga förlåt eller darling.

Välkommen hem, till arrogansens land.

Men det är ju en dag imorgon också.

Himlen är blå, vintern är här och det luktar australiensk barr i luften. Jag har kommit att älska denna doft, den finns liksom bara här. Otaliga gånger har jag försökt förklara doften för de inhemska, men ingen riktigt förstår. Men så är det väl, när man är uppväxt på ett ställe, att man blir blind för de saker som vilar framför ens näsa.

Vi har säkerligen något i Sverige som doftar svenskhet. Det ska jag ta reda på nu i sommar, vad är det som doftar mitt hemland?

Mitt liv är nu ihoppackat i en väska stående på golvet, alla mina tillbehörigheter, dryga 20 kilo. Det blir väl så antar jag, när man flyttar så mycket jag gjort de senaste året/åren, att packa ner sitt liv i 20 kilo inte känns så värst svårt, sedan har jag ju Ebay som tar hand om resten. 

Vad jag dock inte kan packa ner är alla de fina människor jag mött (inte heller kan jag sälja dem på Ebay), underbara personlighet som jag innerligt kommer att sakna. Men detta land är mitt andra hem, så vi ses igen...  

Filipinerna, Polen, Malaysia, Tyskland, ja alla låg de bredvid varandra. Ingen ojämlik status syntes till, de var jämbördes länder med lika stora ytor, pengar och välstånd. I alla fall från utsidan.

Ambassaderna låg tätt ihopslingrade i en cirkel, de hade alla stora murar, välklippta gräsmattor och sin stolta landsflagga svajandes vid ingången.

En ambassad stack ut,  istället för en stor byggnad såg den ut som ett stort slott, eller en borg. Arga och misstänksamma vakter stod i ett vakttorn, spanandes efter spioner.

Där kom vi, en svensk och en småstadspojke körandes i en vit gammal rostig flakbil. De högg ögonen i oss, såg igenom våra själar för att på så sätt avgöra om vi var ett hot mot denna ambassad, ty vi letade ju bara efter en svensk flagga.

Vi fann den svenska flaggan, klockan var sju på kvällen, det var minusgrader och mörkt, när vi passerade vakterna utanför borgen än en gång såg de onekligen mer misstänksamma ut. För varför kör dessa två lantisar runt ambassader sju på kvällen, runt runt i cirklar.

Det var inte förrän andra varvet som vi insåg att den stora borgen, det pompösa bygget var Amerikas ambassad, så självklart.

Så mycket för jämlika länder.

Att besöka en kyrka kan ibland kännas gudomligt, lukten är alltid av gammal art, de höga pelarna andas historia och målade gigantiska fönster kan nog få vem som helst på fall.

Bendigo har en stolt katedral, den står som en stor siluett över staden och visar pompöst upp sin gigantiska siluett i natten.

Innan jag lämnar denna stad för ny-gamla äventyr tyckte jag att det kunde vara hög tid att besöka denna stolthet.

När man tar sig in i de flesta katedraler finns det som känt en liten vattenfontän med heligt vatten, detta fick jag bevisat för mig som ensam turist i Wien. Vattnet stänktes på pannan och sedan till höger och vänster. På något sätt såg det lite häftigt ut. Jag som ständig ateist och en släng av agnostiker (motsägelsefullt?) var tvugnen att här i Bendigo,  stänka av det heliga vattnet, panna, höger, vänster.

Altaret var stillsamt i Bendigo inte en själ syntes till.

Jag gjorde det jag alltid velat göra, jag satte mig på knä, på den långa kudden längs marken, la händerna i kors och låtsades att jag var religös. För visst hade det varit mysigt att tro på någon ibland.

Fotsteg uppenbarade sig bakom mig, jag antog att det var Leigh men insåg plötsligt att det var två turister som iakttog mig. När jag lämnade platsen fick jag ett stor sympatiskt leende mot mig.

Först heligt vatten och nu en bön.

Det är inte ofta man blir tagen för att vara enormt religös, så jag insöp situationen, log ett fromt leende tillbaka och gick sakta ut ur kyrkan med huvudet högt.